Göteborgsposten – 25 januari 1872, sida 2

se en oförskräckt anklagare, som icke läte afskräcka sig af ett, genom en fal domare tilläfventyrs åstadkommet nederlag, ty pressen skulle nog se till, att beifraren dock finge rätt inför den allmänna, här i landet icke så lätt som annorstädes vilseledda, opinionens domstol, hvars utslag förlänade honom ett tillfyllestgörande skydd mot alla förföljelser från de orättfärdigas sida. — Otrogna sogdar finnas ; tyvärr i öfverflöd spridda kring hela verlden. j Skilnaden ligger endast deri, att den i ett rikare land stjäl dukater och blir ertappad förr än den, som i ett fattigare land får hålla till godo med bara kopparslantar och hvars brott, on gång uppdagadt, icke heller väcker ett så allmänt uppseende, ehuru det naturligtvis i icke mindre grad än den förres vanärar samhället och nationen. Med anledning af hvad jag i början af detta bref yttrat rörande polismyndigheternas liknöjdhet att fasttaga brottslingar och domstolarnes uraktlåtenhet att göra sin pligt, vill jag, för att ej bli beskylld för motsägelser, nu endast återupprepa påminnelsen om, huru långt de södra staternas befolkning, d. v. s. en liten del af hela landets, står efter de öfriga staternas i tråga om civilisation och rättsbegrepp, samt derjemte påpeka skillnaden emellan t. ex. en emigrantrunnare, som lurat endast några få enskilda, och en bedräglig statens tjensteman, not hvilken en hel allmänhet envist fordrar rättvisa och som man derför icke kan låta slippa så lätt undan. Man har från vissa håll velat beskylla G.-P:n för en ytterlig fiendskap mot Amerika, men sedan jag nu, ehuru tillhörande de 8. k. radikala, under två års tid fått vara korrespondent till densamma, har mitt förtroende till dess opartiskhet blifvit så stadgadt, att jag icke ett ögonblick tviflar på, att hvad här ofvan anförts till Amerikas försvar, skall medgifvas plats i dess spalter, om än direkt stridande mot de åsigter, redaktionen sjelf hittills hyst). Låt vara att denna tidning en och annan gång, rörande härv. ställningar och förhållanden uttalat ett eget omdöme som icke varit fullkomligt rättvist: jag anser mig dock, äfven med fara att blifva misskänd af gamla vänner, skyldig att, på grund af hvad jag på senare tiden här iakttagit, förklara min tanke vara den, att G.-P:ns betänkligheter oftare varit befogade än åtskilliga andra tidningars om allt för stor frikostighet eller allt för liten erfarenhet vittnande loford. Ingen kan i högre grad än undertecknad önska, att förhällandet varit motsatt. Också må frihetsvännerna derhemma vara fullt öfvertygade om, att jag för intet pris, utom sanningens, skulle beqvämt mig till ett så påkostande medgifvande. Låtom oss dock icke förtvifla, äfven om den nyss så mycket lofvande amerikanska republiken, trots allt det goda den ännu har i behåll, skulle falla, ty är blott, som jag förvisso tror, principen den rätta, skall han en gång, mäktigare än någonsin, uppstå igen och många dylika vid dess sida! Min i mitt förra bref uttalade åsigt rörande obeböfligheten af en insamling i Sverige för våra brandskadade landsmän i Chicago är, om möjligt, bestämdare nu, sedan jag från den staden mottagit nyare och än mer lugnande underrättelser. Har en subskription redan egt rum i det gamla landet men några penningar icke än hunnit öfversändas, ekulle jag vilja föreslå, att hela det tecknade beloppet ansloges till någon allmännyttig inrättning derhemma, hvarest man väl ändå inte har mer än som kan användas der. Aftonen af årets sista dag har öfverraskat mig. Min välgångsönskning tillhör i första rummet gamla Sverige och dess alla innebyggare. Isidor E. rr W—