Göteborgsposten – 25 januari 1872, sida 2

de höllo fästade på hvarandra. och i de ständiga handtryckningar som utbyttes under skydd af den schal som Frank kastat öfver henne. Se så der, nu lägga de bi. De kommo slutligen om bord på fartyget, ehuru de fem minuter som båtkarlen bestämt för öfverfarten multiplicerats med tre. Den småleende styrmannen rör vid hatten och ledsagar dem genom en massa menniskor som röra sig hit och dit fram till aktern. Der är Franks lilla prydliga hytt med dess bokhylla öfver soffans hufvudgärd och kroken i väggen midt emot, der Ellens porträtt skall hänga, så att han kan få ögoner på det så fort han vaknar. Der är salongen ; inom densamma vandra några hyttpassagerare omkring, med en så hopplös min som om de skulle ha sagt farväl åt allt hvad komfort heter. Styrmannen utvisar alla beqvämligheterna med en viss stolthet och talar så ledigt och muntert om resan, att Ellen försöker samla litet mod och gör narr af Frank för den rysliga skildring af ett emigrantfartyg han till hennes uppbyggelse framställt och hviskar kärleksfullt i hans öra, att den önskan hon hela tiden hyst att få resa med honom ökats sedan hon sett de beqväma anordningar som gjorts för honom. Styrmannen, som ej hört den sista delen af yttrandet men för hvilken detta dock ej gått alldeles förloradt, smålog sardoniskt. — Det går väl an för mr Scorrier, miss, sade han, och för hyttpassagerarne i allmänhet, ehuru de ej få några