Göteborgsposten – 25 januari 1872, sida 1

korna. IIär, såväl som på alla andra platser i Amerika, gifvas under julveckan barnfester i hvarjo kyrka som är förenad med en Söndageskola, och till dessa är fritt tillträde i allmänhet beviljadt icke allenast barnens slägtingar och närmaste vänner, utan äfven hvilken främling som helst så långt utrymmet medgifver. Genom att lemna en skildring af, huru härvid tillgick i en kyrka, skall jag gifva läsaren ett begrepp om hvad som passerat i alla de andra, ty skiljaktigheterna äro på det hela obetydliga. På Tisdagsqvällen kl. 8 infann jag mig i en större baptistkyrka, der flera hundra barn, åtföljda af sina anhöriga, redan inträffat och nu sutto uppmärksamt lyssnande till läraren, som slutade sitt tal straxt efter det jag inträdt. Barnen uppstämde nu en vacker och särdeles väl inöfvad koralsång, hvarefter en gosse vid ungefär 12 å 13 års ålder besteg tribunen och höll ett litet föredrag öfver julens betydelse. Jag önskade att mina läsare hade sett honom der han stod med oförskräckt uppsyn och den ledigaste hållning i verlden. Stämman var klar, accentationen mästerlig, mimiken lika behaglig com uttrycksfull och hvarje åtbörd full af värdigbet och känsla. Ingentiog, om icke sjelfva innehållet, påminte om att det, nämare 10 minuters tid upptagande talet, blifvit inlärdt. Under det hela församlingen instämde i en sång, gafs mig tid att undra, huruvida den föregående talaren ändå icke hörde till de högst sällsynta undantagen, då svaret helt oväntadt gass mig af en pilt, som på sin höjd tio år gammal, uppträdde och deklamerade några verser, dervid röjande alldeles icke mindre säkerhet, om än icke så stor skicklighet, som föregångaren. Men ännu återstod mig en öfverraskning, ty knappt hade den 10-årige gentlemannen afträdt förr än en liten lady, som tycktes vara ett par år yngre, framkom med en kortare lyckönskningsadress till alla de församlade. Ehuru hafvande min plats nära dörren, hörde jag dock hvartenda ett af den lilla näpna ungens ord. Nu uppstämde en af unga män och fruntimmer sammansatt kör To-day the Savior calesete.; och derefter drogs ett i fonden från tak till golf räckande förhänge åt sidan och med höga rop gåfvo de små sin glädje tillkänna öfver hvad som nu framställdes för deras blickar. Der stod ett stort, vår julgran motsvarande, Christmas tree af vackert cederträd, rikt på ljus och konfektyrer, samt vidare ett bord öfvertylldt af böcker och taflor för de äldre barnen samt af dockor och andra leksaker för de yngre. De lyckliga framropades i tur och mottogo sina presenter af en vördnadsbjudande Nissegubbe med ett långt grått skägg och en kappa, som räckte ända ned till fötterna. Konfekt utdelades öfver lag, och glädjen stod högt i tak, så kyrktak det var. Återstår mig nu endast att omnå t hela rummet blifvit rikligt prydt med b or och guirlander. På hemvägen tittade jag in i några andra kyrkor och såg i dem alla samma inbjudande tafla: en stor mängd af välklädda, anständiga barn, gossar och flickor om hvarandra, som på allt sätt uppmuntrades och underhöllos af de äldre, bland hvilka isynnerhet damerna tycktes ha föresatt sig att för tillfället sjelfva vara såsom barn. Hvad jag den qvällen blef vittne till i kyrkorna, skall utgöra ett af mina angenämaste minnen från Amerika. I de katolska templen förekom icke något dylikt. Högtiden firades i dessa på ett visserligen storartadt men stelt och enformigt sätt. Åtminstone förefaller det mig så nu innan min tanke hunnit skilja sig från det skådespel, jag här ofvan i korthet beskrifvit. Att teatrarne och krogarne icke utan framgång täflat med kyrkorna i fråga om att draga folk till sig under helgen, sförstås af sig sjelf. Hela juldagen och äfven den derefter följande roade en del folk sig med att här och hvar på gatorna kasta svärmare och raketer samt afloesa pistoloch gevärsskott, alldeles som bruket öfver hela Amerika är på befrielsedagen, d. 4 Juli. Men man har härvid icke, enligt en af stadens tidningar, gått försigtigare till väga än ati sju personer blilvit dödade och fler än 30 mer eller mindre illa skadade. Af de förstnämnde ha tre, hvaribland ett fruntimmer, inne i sina boningar träffats af de dödande skotten, som inskickats genom fönstren. Neworleans Times antager att mördarne, som ännu icke äro kända och måhända aldrig skola bli röjda, endast ledts af ett djefvulskt okynne, och må detta lända såsom ett bevis på, huru lågt man här skattar ett menniskolif. Ingen vecka går förbi utan att tidniogarne hatva att omtala flera under dess lopp föröfvade mord. Oftast heter det sedan, att gerningsmannen flyktat un