Göteborgsposten – 25 januari 1872, sida 1

Bref från Amerika. (Korresp. till Göteborgs-Posten). Neworleans d. 31 Dec. 1871. Återigen en julafton utan lutfisk och gröt! Ingen, som icke sjelf upplefvat en sådan, kan föreställa sig hvad jag och min trogne vän. och reskamrat från Sverige kände, då vi den ofvannämnde aftonen promenerade arm i arm gata upp och gata ned i den stora staden utan mål och utan hopp — att blifva upptagna till himmelen, hade jag så när sagt — att blifva inbjudna att deltaga i någon lycklig familjs julfröjd, menar jag. Försänkta i ett dystert begrundande, hade vi länge gått tysta vid hvarandras sida igenom det af fransmän bebodda distriktet, der från de rikt upplysta våningarne, innanför hvilkas fönster vi sågo högtidsklädda menniskor röra sig fram och åter, sång, musik och muntert glam nådde vårt öra, då min vän såg på sin klocka och suckade: Just nu tändes julgranen derhemma i Wenersborg. Åb, tänk inte på den saken, förmanade undertecknad. Nu dukar syster Ebba bordet, utbrast min vän återigen en stund derefter. Låt henne gerna det. Vi skulle ju i alla fall inte orka äta nu, eftersom vi nyss superat, påminte jag. IIå, hå! Nu ta de halfvan på sisken, ropade min otröstlige vän. Troligen bara simpelt lafbränvin, förmodade undertecknad. — Whisky är mycket bättre. Låt oss gå in här och ta en styrkaret... Det är en baddare, den Carl Fredrik att kunna slefva i sig gröt!... De tå allt ta in mera, spådde min stackars olyckskam m jag dock sluUgen lyckadeg Böra någe-ugnare med påminnelsen om, hvad vi båda för en stund förgätit, att när klockan är 9 på e. m. här, har natten redan inträdt derhemma, hvarest således alla nu lågo försänkta i sömnens armar, såvida de annars tagit måttligt för sig af julbordets läckerheter. I annat fall mådde de ju sämre än vi, som fått blott så lagom... I det närmaste resignerade, återinträdde vi i vår lilla kammare, der vi, högtiden till ära, till den vanliga gaslågan bestodo oss ett stearinljus och hvarest vi en stund voro Åsorgligt glada i minnets verld. Denna filt fick jag en gång af min syster. Jag leker, som vi brukade säga när vi voro små, att jag fått honom i qväll såsom julpresent, gycklade min vän. Och jag leker, att jag nyss fått denna lilla plånbok at min syster, inföll undertecknad. Här, du kan sjelf se det, papperslappen som låg deri! Hennes egen handsiil: Släpp många in och låt få gå ut, Så blir du rik som en kresus till slut. Ett sådant der råd tar sig bra ut i rim, menade min vän och lät några lösslantar skramla i vestfickan. Skada blott att förslaget är praktiskt outförbart!... Jag nickade god mening, hvarefter vi båda kröpo till kojs under det att en drucken irländare, som fattat posto utanför vår fönster, fägnade oss med en serenad. Ju göra de sig i ordning för julottan derhemma. Gud välsigne dem alla! mumlade min vän i det han vände sig mot väggen och insomnade. Och så var detslut med den qvällen, under hvars lopp säkert många tusen af våra härvarande landsmän ledts till ungefär samma betraktelser som vi. Under närmast derefter följande dagar begagnade vi oss flitigt af tillfället att iakttaga huru den stora högtiden firades i kyr