Göteborgsposten – 23 januari 1872, sida 2

skulle ha varit så lycklig om ni blott älskat mig litet — om ni blott varit trofast mot mig. — Jag var aldrig med vett och vilja trolös mot er. Jag handlade mycket orätt, jag erkänner det. Jag undvek ej frestelsen. Jag borde ha undvikit den eatflägsnaste mdjlighet att möta George Fairfax. Jag borde ha sagt er sanningen, omtalat för er all min svaghet; men — men jag hade ej mod att göra det. Jag for till Rue du Chevalier Bayard för att träffa min bror. — Var det rätt, Clarissa, att presentera er bror såsom en främling för mig? — Det var Austins önskan, ej min. Han ville ej låta mig omtala för er hvem han var, och jag var så glad öfver ett ni var god emot honom, så glad öfver att jag var i tillfälle att träffa honom dagligen; och då porträtterna voro färdiga och Austin ej hade någon förevänning för att komma hit vidare, for jag till honom mycket ofta och träffade stundom mr Fairfax i hans atelier; men jag for aldrig dit i afsigt att träffa den senare. — Nej, inföll mr Granger bittert; ni for endast med kännedom om att han sannolikt skulle vera der! — Och den olyckliga dagen då ni fann mig der, fortfor Clarissa, hade jag äfven åkt dit för att träffa min bror utan aning om att han lemnat Paris. Jag ville aflägsna mig genast; men mr Fairfax qvarhöll mig. Jag blef mycket ond på honom. — Ja, det tycktes så, då han bad er rymma bort med sig. Det är svårt för en man att tro på sin hustrus heder, då det gått så långt, Clarissa. — Jag har sagt er sanningen, svarade hon allvarligt; jag kan ej säga mera. — Och smycket — smycket som jeg gaf er och hvilket jag fann kring hans hals? (Forts.)