Göteborgsposten – 23 januari 1872, sida 2

—7— vidare utaa hvarken dröjsmål eller tvekan. Men äsynen ef detta bleka, sorgsna ansigte hade nära nog beröfvat honom all sin manliga beslutsamhet. Var detta samma qvinna hvars friska skönhet varit hans lifs glädje? Ack, stackars barn, hvad sorg hade ej hans dåraktiga kärlek åsamkat henne! Han började på en gång att beklaga henne, att anse henne som ett offer för en fars sjelfviskhet och hans egen enträgenhet. — Jag borde ha åtnöjt mig med det svar jag erhöll på Arden då jag först yppade för henne min hemlighet, sade han för sig sjelf. Den min af obehaglig öfverraskning som hennes ansigte antog då jag förklarat mig berde ha varit ett tillräckligt svar. Men jag framhärdade och var ej nog manlig att söka ett bestämdt svar på frågan — om hon hade ett hjerta att gifva mig. Clarissa reste sig upp med barnet ännu i sina armar. — Jag fruktar att daggen börjar falla, sade hon; det är bäst att taga Lovel hem. — Låt mig bära honom, bad mr Granger, och i nästa ögonblick var den lille i sin fars starka armar. — Således börja ni era resor i morgon bittida, sade han under det de sakta nalkades villan. — Ja, tåget går klockan sju. Men ni skulle kanhända vilja se Lovel litet längre, då ni rest så lång väg för att se honom. Vi kunna derföre uppskjuta vår resa ett par dagar. — Ni är mycket god. Ja, jag skulle gerna vilja det. — Och beträffande ert yttrande nyss, sade Clarissa i en låg ton som ej var rätt stadig, så hoppas jag att ni ej låter minnet af någon sorg som jag kan ha förorsakat er inverka på ert framtida lif eller ingifva er obenägenhet för en plats, vid hvilken pi varit så nära fästad som vid Arden. Ack, förjaga mig ur era tankar. Vårt giltermål var ett sorgligt misstag å er sida, en synd å min. Jag vet att det var så. — Ett misstag — en synd! Oh, Clary, Clary, jag