Göteborgsposten – 22 januari 1872, sida 2

1 Ungland nar de polltuska partierna på sista tiden rustat sig till den förestående parlamentssessionen och arbetat på att vinna den allmänna meningen för sig. I en korrespondens från London till Augsb. allg. Zeit. skildrar situationen på följande sätt: Den liberala majoritetsn, hvars olikartade beståndsdelar förenade sig under Gladstone för att genomdrifva bestämda syftemål, kan ej längre betraktas som ett parti. Tecknen till dess upplösning framträda tydligare med hvarje dag, och det jubel, som af denna anledning råder inom toriernas läger, är icke ogrundadt. De sjelfständiga liberala och de aristokratiska whigs stå skenbarligen oförsonliga gentemot hvarandra, under det att bådas anslutning till det ministeriela högqvarteret blifvit tvifvelaktig och centern är för svag att hålla tilbaka på de upproriska flyglarne. En af Brights förtrognaste vänner och lärjungar, mr Potter, parlamentsledamot för Rochdale, har nu offentligen stadfästat inför bela verlden, hvad som förut var ett allmänt antagande, neml. att Bright icke för sin helsag skull utgick ur kabinettet, utan derför att han ogillade sina kollegers politik, hvilken stred emot hans åsigter och principer och kunde väcka tvifvel om hans politiska redlighet. Potters upplysningar gingo i det väsentliga ut på följande: Redan i Juli 1870, då Cardwell under ögonblickets tryckning begärde att få armn tillökad med 20, ooo man och budgeten förhöjd med 2 millioner p. sterl., ingaf Bright sin asskedsansökan, och framtiden visade, att han icke misstagit sig, då Cardwell följande år framkom med sitt förslag till armereform, hvars väsentligaste bestämmelser visserligen förkastades, men som likväl tyngde på de skattdragande med en ny börda af c:a 3 mill. pund. Bright iogaf ailtså ögonblickligen sin begäran om afsked, så fort det blef fråga om att öka de militära utgifterna, och han tog den aldrig tillbaka, fastän han, för att kabinettet skulle kunna fortfarande bestå, icke fordrade, att den skulle genast mottagas. Oenigheten är emellertid mycket djupare och allmännare. Deu nya skollag, som Forster genomdrifvit, blef till den grad försvagad genom de kompromisser, som Gladstone ingick med de konservativa kyrkliga, att hela folkundervisningen lagts i presterskapets händer, och i stället för de lekmannaskolor, som de liberala begärde, har man nästan endast presterliga skolor i sekterisk och statskyrkeligt fanatisk anda, under det ott staten nu, hvilket icke förut var fallet, måste försträcka medel till, att de olika kyrkosamfunden skola kunna genomföra sitt ortodoxt-religiösa undervisningssystem. Undervisningsfrågan är derför så långt ifrån löst, att bon tvärtom bildar en mycket farlig klippa för Gladstones regering. Under den förestående sessionen väntas en skollag sör Irland, och den logiska konseqvensen at