Göteborgsposten – 18 januari 1872, sida 2

AMhm AL—— tygad derom! D:r Ormond skall se till den lille sjuklingen i morgon. — Huru Clarissa! ni har ännu ej skickat efter er man, ehuru ni säger att hans son sväfvar i fara? — Om jag låter mr Granger veta hvar jag är, skall han komma och taga min son ifrån mig. — Nonsens, Clary; han kan ej göra det. Det är mycket skamligt af er att hålla honom i okunnighet om barnets tillstånd, försäkrade lady Laura och försökte så godt hon kunde väcka Clarissa till medvetande om huru illa hon betedde sig. Jane Torget blef helt förvånad då hennes matmor återkom med de båda. damerna. — Obh, min fru, utropade hon, jag har varit så rädd! Jag kunde ej förstå hvart ni tagit vägen. Clarissa sprang till sjukbädden. — Han har väl ej blifvit sämre? frågade hon ifrigt. — Nej, min fru. Jag tror att om det är någon förändring, är den till det bättre. — Oh, Gud vare lofvad, Gud vare lofvad! utropade Clarissa hysteriskt i det hon knäföll vid bädden. Döden skall ej röfva honom ifrån mig! Ingen skall taga honom ifrån mig! Derefter vände hon sig till Laura Armstrong och yttrade: — Jag behöfver ej skicka efter min man, ser ni det; min älskling skall tillfriskna. XLVII. Lady Laura for tillbaka till Portland-place efter en timma, men Geraldine Challoner stannade hela natten hos det sjuka barnet. Gud var barmhertig mot Clarissa; dödens engel passerade förbi. Under natten aftog febern, om ock obetydligt, och d:r Ormonds utsago följande dag var uppmuntrande. Han sade ej att den lille var utom fara; men han sade att det fanns hopp.