Göteborgsposten – 18 januari 1872, sida 2

— — — Göteborg d. 18 Januari 1872. Väderlekstelegrammet af gårdagen från ariserobservatoriet till härv. handelsförening ömförmäler temligen hårda stormdyar från SV. England gående mot Norge. Stormig väderlek är att förvänta. Nya Teatern. I Tisdags aftor gåfvos inför en talrik publik tvenne här förut osedda stycken, neml. i Ål Solnedgången och Fransyskt ska det vara! Den förra pjesen är något väl bred med betydelselös handling, men gör likväl intrycket af en ganska täck stämningsbild, hvars poesi åskådaren dock oj uppsångar omedelbart, utan på en, om vi så få säga, historisk omväg. Uppsättningen är vårdad, men öfver spelet hvilade ingalunda det, som annars borde kunnat sprida fägring och äfven någon friskhet öfver stycket; det var visserligen jemnt, oklanderligt, men der fanns ingen inspiration, icke denna energi hos en af de medeltida gestalterna, som bort finnas för att höja effekten till illusion. Hr Ahman, som utförde Broder Alsinga roll, inropades efter pjesens slut. Efterpjesen, Fransyskt ska det vara!, är en något klumpig, tysk farce, hvars ezcentriskt patriotiska ursprung den svenske bearbetarens annars så lätta penna ej förmått dölja. Första akten erbjuder emellertid ganska lustiga pointer och anknyter trådar till en intrig, af hvilken kunnat göras mer, än hvad som nu åstadkommit. Fruarne Boström och Pousette uppehöllo sörnämligast genom ett på båda händer förträffligt spel pjesen, hvilken emellertid framlockade talrika skrattsalvor och inropningar. Samma pjeser gitvas i morgon för andra gången. Mindre Teatern. På denna scen har skådespelerskan m:ll Fanny Kruse lyckats att synnerligt tillvinna sig den teaterbesökande allmänhetens ynnest genom sitt lifliga spel, genom -Indished og Kitekhed i förening. Ett omnämnande, att den föreställning, som i afton der gifves, är till hennes förmån, skall derför trikvelanten vara tillräckligt att fylla den tilla salongen, desto hellre som proSrammet upptager tvenne af den danska dramatikono klassiska. blifna alster: Kolbergs Den Stundeslöse och Heibergs Recensenten og Dyret. Offentliga föreläsningarne. Gårdagens föreläsning — den fjerde af professer Bauck bär hållna — bevistades af en talrik samling åhörare, hvilka föreläsaren så väl genom sitt föredrag som ej mindre genom de sångnummer, med hvilka han lät detsamma illustreras, beredde en högst angenäm stund. Det var den andliga musiken under slutet af förra och början af innevarande århundrade som utgjorde ämnet för denna föreläsning, hvaraf vi här nedan skola söka återgifva någon del: De äldre mästarne inom det andligt musikaliska området sträfvade att objektivt uppenbara det gudomliga, under det de läto det rent menskliga försvinna såsom underordnadt. Man känner sig upplyftad af en Palestrinas toner, men man finner ej i dem uttrycket af menskliga passioner och känslor såsom i Mozarts m. fleras. Palestrinas musik förhåller sig såsom förnuftet till känslan. Med den sistnämnde uppvaknade musiken till frihet och utvecklade en förr ej anad kraft. I tonerna framställdes sinnets rörelser, den nya kraften utvecklade sig i en ny form, det musikaliska dramat skapades. Den andliga musiken upptog äfven småningom verldsligt dr måtiska elementer, och detta utöfvade ett väsendtligt inflytande på tonkonstens utveckling. Rytmerna skänkte rörelse åt de stela harmonimassorna. Man lärde sig, att uttrycket af det gudomliga bör sökas i den sinnliga verldens idealiserande. Det var den neapolitanska skolans män som omskapade den andliga tonkonsten. Den förlorade sin fordna stränghet, men vann i uttryckets värma och behag. Man betraktade de gamla mästarnes musik ur den synpunkten, att densamma väl borde studeras men ej praknn nen I — —