Göteborgsposten – 17 januari 1872, sida 2

alla snart voro berusade. Fram mot kl. 7 anlände c:a 50 beväpnade män, hvilka beledsagades af tre af kommunens män och anfördes af 2 officerare, af hvilka den ene var den anklagade Pigere. Dessa utgjorde den egentliga afrättningsplutonen. Genton hade redan förut samma dag öfverlemnat till Francois en befallning, som gick derpå ut, att erkebiskop Darboy, abbe Deguerry och presidenten Bonjean skulle skjutas, med tillägget: doch vidare tre andra gisslor efter eget urval. Francois hade skrupler och ville icke göra valet, men samma afton anlände de delegerade med en lika lydande befallning. Francois förklarade nu, att han ej hade någon lista öfver fångarne, men sluthgen fann man i Mazas en lista, och en at de delegerade uttog efter eget val tre namn, för att sätta dem på afrättningslistan. Eftersom det dröjde något innan befallningen blef åtlydd, drog Pigere sin sabel och tvang Romain att hemta gisslorna. De sex offren utträdde ur sina celler. Bonjean ville för ett ögonblick gå tillbaka, men då ropade Romain till honom: Ni är klädd tillräckligt bra för det, som väntar er. Då de sex fångarne kommo fram till den uppställda plutonen, mottogos de med skällsord och stöttes bort. Darboy, Bonjean och abbe Allard sökte tala, men de afbrötos af en sådan ström af oqvädinsord, att en af soldaterna tillochmed sade till sina kamrater: Tigen; j veten ej hvad som kan hända er i morgon. Erkebiskopen knäböjde derefter och välsignade ännu en gång sina olyckskamrater. Derefter satte sig hopen i rörelse, anförd af Romain, som gick med händerna i byxfickorna, liksom om det gällde den naturligaste sak i verlden. Efter honom följde abbe Allard, som mumlade en dödspsalm, derpå Darboy och Bonjean samt slutligen Deguerry, Clere och Deecoudray. Soldaterna omgäfvo sina offer, hvarpå den anklagade Fortin, såsom en seminarist vid namn Gard såg från sin cell, gaf en officer sig sabel för att med den kommendera fyr. Man hade nu kommit in till den andra yttre ringmuren, der man måste vänta något, tills porten blef öppnad. Erkebiskopen sökte här återigen att tala till soldaterna, men dessa tvungo honom hånfullt att tiga. Fångvaktaren Jeanart, som måst mera död än lefvande uppläsa dödsdomen för fångarne, tryckte i hemlighet deras händer och mottog deras välsignelse. Han blef så gripen deraf, att han måste ett ögonblick sätta sig ned, och då soldaterna begåfvo sig vidare, tog han till flykten. Romain följde plutonen balfra vägen och vände derefter tillbaka till fängelseregistraturet. Om sjelfva mordet på de sex fångarne meddelar anklagelseakten icke någonting närmare, emedan undersökningskommissionen ej kunnat finna vittnen, som närvarit vid sjelfva illgerningen.