Göteborgsposten – 17 januari 1872, sida 2

skulle vara svårt att lida. Men fanns det väl någotgi verlden som hon bekymrade sig om då hennes son var i fara? — Vi skola rädda honom, Jane, sade hon i det hon knäppte ihop sina händer och lutade sig ner för att kyssa den lille sjuklingen. Vi skola rädda honom. Doktorn sade det. — Gud gifee att vi kunna det, min fru! Men doktorn sade det ej med säkerhet — han sade blott att han hoppades, och derföre vore det bäst att skicka efter m:t Granger. Det förefaller som ett slags brott att vi lemna honom i okunnighet om förhållandet, och om den käre lille gossen skulle bli sämre — — Han skall ej bli sämre! utropade Clarissa häftigt. Huru, Jane! Är ni emot mig? Vill ni se mig beröfvad min son? Hans far skulle taga honom ifsån mig utan förbarmande. Nej, jag vill behålla honom, jag vill behålla honom! Ingen annan än döden skall kunna faga honom ifrån mig Senaro på aftonen började Clarissa bli orolig öfver brofvet till d:r Ormond. Det skulle kanske bli skickadt till orätt person. Hon var ej fullt säker på att adressen blifvit riktigt utsatt, hennes sinne hade varit så förvirradt då hon skref det. Eller ock kunde d:r Ormond vara upptagen följande morgon och kanhända ej i stånd att komms. Hon blef grufligt orolig i detta hänseende. — Om det funnes någon som jag kunde skicka med ett annat bref, sade hon. Jane skakade på hufvudet med nedslagen min. I detta hus kunde ingen budbärare fås. Värdinnan hade ingen piga, utan höll en hjelphustru som kom tidigt på morgonen och gick på qvällen, — Det finns ingen att skicka, sade Jane och såg tankfullt på sin matmor som under tre dygn ej haft en blund i sina ögon. Men hvarför skulle ni ej kunna gå sjelf, min fru? Cavendish-square ligger ej så särdeles långt härifrån. Kommer ni ihåg att vi voro der en förmiddag