Göteborgsposten – 16 januari 1872, sida 3

IIvarjehanda. Berliner-universitetet. Berlinertidninseu National-Zeitung har meddelat några tadlande ippsatser rörande vissa preussiska universitetsförhålanden, och i sin senaste behandling af detta ämne öreslår tidningen att professorer hvilka uppnått en iss ålder böra vara förpligtade att afgå. Professorssåren i Berlin, säger tidningen, består till största lelen af ryktbarheter hvilka utarbetat sin undervissingssöormäga. Det nu rådande bruket att de så ange som helst bibehållas vid sina embeten förhinlrar all täflan och gör att protessorerna ej framtälla för sina åbörare sina mest värdefulla upptäckäckter emedan det skulle fordra mer tid och besvär att förklara dem än föreläsarne vilja bestå, och till öljd deraf bli dessa ämnen endast behandlade i leras böcker. Leipzig har för sitt hastiga framåtskridande ooh utmärkelsen att vara det törsta universitetet uteslutande att tacka den omständigheten att unga män sättas i de gamlas ställe på föreläsningsstolarne. Den bästa åldern för en föreläsare är mellan 35 och 50 år. Medelåldern för Berlinerprofessorerna öfverstiger dock för närvarande sextiotalet. Den äluste medlemmen af teologiska fakulteten är 32 och den yngste 48 år; inom juridiska fakulteten är den äldste 76 och den yngste 53 år, inom medicinska den äldsta 78 och den yngsta 59 är. Den äldste inom filosofiska fakulteten har uppnått den respektabla åldern af 90 år och den yngste i samma fakultet är 36 är. Således finnes inom teologiska fakulteten endast en professor som har den erforderliga egenskapen af att vara jemförelsevis ung; inom den talrikare medicinska fakulteten, som består af tolf professorer finnes ej heller mer än en med nämnde egenskap, inom den juridiska finnes alls ingen, och inom deu filosofiska som består af tjugosex professorer äro fem af dessa jemförelsevis unga. Kejserlig kattmusik. En rätt egendomlig historisk ceromoni utfördes såsom ett slags extranöje till tyske kejsarens senaste jagter vid Göbrde i Hannover. Allt sedan denna plats blef upphöjd till kungligt jagtställe, har det varit en vana att afsluta banketten i palatset med ett Nachspiel, hvilket dess nuvarande egare af hohenzollernska ätten synas ovilliga att afskaffa. Sedan matbordet blifvit afdukadt, inbäras i salen några släta furubord och tennskedar af olika storlekar delas ut till medlemmarne af sällskapet allt efter deras rang och värdighet. Rundtomkring dessa bord taga sällskapets medlemmar plats. Det hufvudsakliga nöjet består derefter i att slå och gnida skedarne mot bordet, så att de frambringa alla de olika ljud som möjligen kunna åstadkommas genom beroringen mellan tenn och trä, under det man äfven låter menniskorösten taga lämplig del i detta slags konsert. Till förökande af oväsendet blåses i jägarhorn med ett ackompagnement af högljudda pisksmällar som utföres af särskildt för detta ändamål använda tjenare. De sistnämnda två sätten att åstadkomma oväsen gifva uppträdet en jagtlik anstrykning. De höga personer som denna höst varit samlade på Göhrde sägas ha visat stor skicklighet vid begagnandet af sina skedar, och om aftonunderbållningen ej var lika melodisk som en af Wagners operor, säga dock de preussiska tidningarne att under hans majestäts ledning i alla händelser dagen var glad. —— UbVV—