Göteborgsposten – 16 januari 1872, sida 3

ans svagare. Deal. Vinden ostlig och mycket svag. Tjock imma. Slaget vid Berlin. Såsom bekant är föranledde det sista ransk tyska kriget i Ergland liksom annortädes en lifligare rörelse för försvarsväsenlets ordnande, och bland de uppsatser som örekommo i tidningar och tidskrifter rörande letta ämne var det isynnerhet en som under Denämningen Slaget vid Dorking ådrog sig appmärksamhet. Uppsatsen, som först offentiggjordes i tidskriften Blackwoods Magazine och sedermera utkom i broschyrform i mångsaldiga upplagor, skildrar en imaginerad strid vid nyssnämnde, ej långt från London belägna by, der engelska försvarsarmen fattat posto för att möta den preussiska styrka, som antages ha landstigit på Eoglands jord. Resultatet af striden är, att den engelska armån blir slagen, vägen till London öppen för fienden och den stora staden intagen. Nyligen har ett franskt motstycke till ofvanstäende skildring och med fästadt afaeende på densamma utkommit under form at en broschyr, benämnd Slaget vid Berlin. Dess hufvudsakliga intresse torde bestå deri, att den anger den riktning, i hvilken målet är att söka tör ett säkerligen betydande antal fransmäns tankar och förhoppningar. . Men broschyren är äfven anmärkningsvärd i ett annat afseende, nemligen såsom utvisande att fransmännen — eller en del af dem — då frågan gäller tyakarne ingenting lärt och ingenting glömt, att de, trots sin af det senaste kriget dyrköpta erfarenhet, ännu synas invagga sig i den förhoppningen att ett franskt infall i Tyskland någonsin skulle kunna åstadkomma splittring inom de tyska staterna, så att de mindre af dessa, för att frigöra sig från preussiskt herravälde, skulle förmås att göra gemensam sak med fransmän. Men nedanstående utdrag ur broschyren kan sätta läsaren i tillfälle att sjelf döma: Berättaren antages vara en gammal preussisk landtvärnsman, som på -ärsdagen af de två händelser, hvilka höjt Preussens ära till dess högsta höjd — kapitulationen vid Sedan och slaget vid Dorking — för sin son berättar historien om de olyckor, hvilka sänkt Preussen nästan till jemnhöjd med den svagaste makten i Europa. Efter sistnämnde slag återstod för Tyskland eller snarare för Preussen ingenting vidare att uträtta. Frankrike och England voro båda krossade. Den senare statens öfverlägsenhet i afseende på handel och sjöfart hade tillika med dess flotta öfverflyttats på Preussen. Danmark var annekteradt utan opposition och Preussen var den förnämsta makten i Europa. Ryssland och Österrike stodo i det bästa förhållande till det; Italien, dess trogne allierade, tillväxte i välstånd och makt; Spanien och Portugal voro i godt som ondt lika kraftlösa som alltid; och konungen af Frankrike var för mycket sysselsatt med ati återställa ordning och godtgöra det onda som republiken gjort för att tänka på krig. Men -Satan hittar alltid på dåligt arbete för sysslolösa händer, och den preussiska pressen började sysselsätta sig med att påpeka de stora fördelar som skulle tillskyndas små stater, sådana som Holland, Belgien och Sverige, om de införlifvades i tyska förbundet, hvarvid den aniörde Danmarks blomstrande tillstånd för att gifva stöd åt sina argumenter. Men äfven andra fält blefvo bearbetade för det ondas skörd. Till det yttre var landet i mycket lyckliga omständigheter. Frankrike och England hade varit rika länder, och — såsom författaren med mycken grannlagenhet uttrycker sig — hvarje soldat hade medfört tillbaka tillräckligt många souvenirs de guerre för att under en lång tid föra ett komfortabelt lif. Men åtminstone en tredjedel af landets vapenföra män var antingen dödad eller lemlästad. De som blett blifvit lemlästade voro naturligtvis ej helt och hållet onyttiga för staten. De hade blifvit fördelade på alla statens offentliga verk kring hela landet, och i några departementer fanns det ej en enda tjensteman hvars ben och armar voro i komplett skick. De som förlorat båda benen voro isynnerhet ovärderliga statens tjenare, ty de voro tvungna att sitta vackert stilla vid sina pulpeter oeh kunde ej öda tid med att löpa hit och dit i embetslokalen. Som armen blifvit med stränghet bibehällen på krigsfot, var hvarje vapenför man soldat. Nästan utan undantag hade de äldsta af landtvärnet fått tillåtelse att återvända till sina hem, och dessa återkomna voro odugliga till all slags borgerlig sysselsättning. I följd deraf började industri och handel att aftyna, och de penningar som hopats under krigen började strömma tillbaka till Frankrike och England samt återgifva åt dessa länder den kommersiella öfvervigt de förlorat. Sådan var affärernas ställning då Bismarck plötsligt dog, och vår landtvärnsman erkänner attldet var med en aning om förestående olycka för landet som han läste tillkännagifvandet härom i den officiella tidningen. Kejsaren, som antingen ej kunde finna någon hvilken förmådde ersätta Bismarck eller ej brydde sig om att söka efter en sådan minister, tog hela ledningen af statens affärer i egna händer och gaf ingen sitt förtroende utom Manteuffel. Militärism blef mer och mer öfverhandtagande, och annekteringsrörelsen vann för hvarje dag terräng. Slutligen inträffade den väntade explosionen. En verklig eller föregifven förolämpning mot preussiske ambassadören togs till förevänning för att förklara Sverige krig. Ryssland och Frankrike gjorde föreställningar; men kejsaren litade så fullkomligt på sin egen makt och var så säker på alliansen med Österrike och Italien, att han behandlade de förenämnde makternas framställningar med förakt, och följden var en samtidig krigsförklaring från Ryssland och Frankrike. Då det kom till stycket var olyckligtvis Italien ej färdigt, och alla Österrikes diplomatiska trupper erfordrades för att tillbakahälla en hotande insurrektion i Ungern, Men dessa voro ej de enda ominösa drag som betecknade öppnandet af detta fälttåg. En gensträfvig anda började visa sig inom armer; i några provinser vägrade de utskrifna männen att lemna sina bem, sägande att de redan stridt alldeles tillräckligt för Preussen, och i sjelfva Berlin gjorde soldaterna vid ett regemente från Frankfurt myteri samt höjde lefverop för den fria staden Frankfurt. Rykten började sprida sig om en hemlig allians mellan kungarne och furstarne i småstaterna och de gamla fria städerna för återvinnande af deras forna privilegier, och hvad som var värst af allt, Elsas och Lothringen reste sig som en man vid krigsförklaringen, garnisonerna i Metz och Strasbourg massakrerades och derigenom blef vägen öppen för de franska armåernas inryckande i Tyskland. Det öfriga är snart berättadt. En genom Baiern framryckande fransk arme skilde detta konungadöme från 22 NDND AAA. rarn dad am annan mad comma — — E 02 . mm 2 UO— —0 — AA fr —