Göteborgsposten – 15 januari 1872, sida 1

då hon hastigt vände sig om befann bon sig ansigte mot ansigte med honom. — Jag var i kyrkan, sade han, och har följt er hela vägen hit. Jag väntade tills vi hunnit från de trånga gatorna och folkmassan skingrats. Oh, min älskade, jag tackar Gud öfver att jag funnit er! Jag fick först i går veta att ni lemnat Paris, och en lycklig instinkt förde mig hit. Jag anade att ni rest till Austin. Jag anlände sent i går afton och har ströfvat omkring på gatorna denna morgon, undrande huru jag skulle kunna upptäcka hvar ni fanns, då jag, i det jag vek om ett hörn, såg er gå in i S:t Gudule. Jag följde efter men ville ej störa er andakt, vackra helgon. Jag var ej långt ifrån er Clarissa — endast vid andra sidan om pelaren. — Var det rätt gjordt att följa mig hit, mr Fairfax? frågade Clarissa allvarligt. Har ni ej bragt tillräcklig sorg öfver mig redan. . — Bragt sorg öfver er! Ja, det är bra hårdt; men jag förmodar det var mitt öde att göra detta och att sedan godtgöra det under ett lif som ej skall veta af någon sorg. — Jag är här med min son, mr Fairfax. Det var fruktan för att bli skild från honom som förmådde mig att lemna Paris. Om ni har en gnista ädelmod, skall ni ej förfölja mig eller trötta ut mig här. Om min man finge se oss tillsammans eller finge veta att man sett oss tillsammans, skulle han ha giltig anledning att taga mitt barn ifrån mig. — Clarissa! utropade George Fairfax med ifver, låtom oss göra ett slut på all dårskap, genast och för alltid. Jag säger ej att jag icke är ledsen öfver hvad som hände den der aftonen — så vidt som det förorsakade er obehag — men jag är hjertligt glad öfver att sakerna blifvit bragta till en kris. Slutet måste ha kommit förr eller senare, Clurissa — så mycket bättre att det kommit snart. Det finnes endast ett sätt att rätta det misstag som ni begick genom ert giftermål, oeh det är att anse detsamma såsom aldrig ingånget. Det finnes tillräckligt med platser i verl