Göteborgsposten – 15 januari 1872, sida 1

den, Clary, på hvilka ni och jag kunna lefva under andra namn och okända, och på en af dessa platser kunna vi gifta oss. Jag akall löpa hela risken af en rättslig förföljelse och sju års förrisningsstraff. Ni skall bli min hustru, Clarissa, genom så fasta band som kyrka och stat kunna knyta. Hon såg på honom med ett halft föraktfullt småleende. — Tror ni att ni talar till ett barn? sade hon. De hade undor hela tiden stått i det kalla duggregnet utan att ens märka det, men vid dessa ord up: tickte mr Fairfax plötsligt att det regnade och att Clarissus schal blef genomvåt. — Bevars väl! utropade han, hvilket nöt jag är! Jag måsto söka upp något slags skydd åt cr. Det låg ett kaf nära till hands, det kaf som hörde till Theåtre du Parc, med några enkla lusthus af trä utanför till kundernas beqvämlighet. Mr Foirfax leds: ugado Clarissa till ett af dessa, der de kunde stanna tills regnet var öfver eller tilldess han hemtade ett åkdon. Han ville ej göra detta så hastigt. Han hado mycket att s siga henne. Denna gång ville han ej lida nederlag. En uppassare blef dem snart varse och kom ut för att taga emot beställning. Mr Fairfax begärde kaffe och förblef tyst tills uppassaren kommit ut med en stor kaffekanna jemte tillbehör. — Bär hit cognac sade mr Fairfax, och sedan befallningen blifvit efterkommen, hällde han ett halft vinglas i en kopp kaffe samt bad Clarissa dricka det för att förekomma förkylning. — Ni stod så länge i regnet, sade han. — Hon vägrade att smaka den starka drycken. — Jag är ej rädd för förkylning, sade hon; men jag skall bli mycket glad om ni låter uppassaren skaffa mig en droska. Jag borde ha varit hemma för en halftimma sedan. — Hemma! Är det tillåtit att fråga hvar ni bor? Ö