Göteborgsposten – 13 januari 1872, sida 2

2WA (——— — ; . , 3 Vinskörden i Frankrike år 1871. Det är som nyligen gått till ända har — säger franska tidningen Le Temps — varit olyckligt för vinskörden, liksom för allting annat. Vinterkölden som förorsakade stor skada på en mängd vinträd, eftervintern som förderfvade de utsprickande knopparne och svårigheten att få nödvändiga arbeten utförda, voro omständigheter som gjorde utsigterna för 1871 års vinskörd allt annat än lofvande. Men vingårdsegarnes förhoppningar stego mot slutet af våren. hn hög temperatur lofvade att reparera mycket af den skada som hittills blifvit tillfogad vinträden. Drufvan bildades och hade erhållit styrka, då sommarhettan höll den fjettrad inom dess trånga omhölje och hämmade dess utveckling. Vid den tid då förberedelser vanligen göras för inbergandet af vinet, höll man ängsliga öfverläggningar om huruvida det ens lönade mödan att insamla frukten, så sent mognade den. Under de första dagarne af September föll regn i södern och räckte en lång tid; den skuggiga sidan på drufvorna var grön och drufklasens nedre del rutten. Sådana drufvor kunna svårligen lemna godt vin, och häraf kommer sig att den allmänna beskaflenheten af de nya vinerna ej ens är dräglig. Det finnes dock några få undantag; men äfven hos dem kan en syrlighet observeras, som är den utmärkande smaken hos förra årets vin. I trots af dessa ovedersägliga fakta, får det ej antagas att dessa viner äro utan förtjenster. Syrligheten försvinner emellanåt så hastigt att den ej blir märkbar för gommen, men har dock varat länge nog för att gifva vinet solidite. För öfrigt konsumeras lätta viner långt mera och äro mera allmänt i smaken än viner af mycket lyckade skördar, hvilka behöfva ett visst antal år för att erhålla alla sina egenskaper. Sådant var också omdömet inom affarsverlden. Talrika köp uppgjordes, och Oktober samt November månader utgjorde en period för feberaktig affärsverksamhet inom ifrågavarande område. Det måste erkännas — och de franska lagstiftarne, som lägga så många binder i vägen för spridningen af denna dryck, borde taga detta faktum i öfvervägande — att vin blifvit en af första klassens konsumtionsartiklar. Innan jernvägarne blefvo inrättade producerade Frankrike öfverhufvud taget 35 millioner hectolitres vin om äret. Sedan 1858 har det ärliga beloppet stigit till öfverhufvudtaget 58 millioner hectositres och har en tendens att uppgå till 60 millioner. Blir det ett år lika lyckligt i avantitatist hänseende som 1869, skall det vinproducerande Frankrike närma sig 80 millioner hectolitres — naturligtvis under förutsättning att exportmedlen äro de samma som för närvarande. Lidvidationerna vid årets slut, de förråder som äro intagna, de tilltagande svårigheterna för transporten äro lika många orsaker till det lugn som efterträdt verksamheten under Oktober och November månader. För gamla viner har en period af prisstegring inträffat, hvarpå det ej är lätt att förutse slntet. Nya viner stå fast i de priser som voro gällande under den här ofvan uppgifna affärsperioden, och det finnes iutet som föranleder till den förväntan att desamma skola undergå någon nedsättning.