Göteborgsposten – 13 januari 1872, sida 2

AUUSATLUMHSIvarjehanda. Kreatursmarknaden i London. D. 28 sistl. December öppnades i London en ny marknadsplats för ilandtagande och nedslagtande af utländsk boskap. Den är belägen vid det forna skeppsvarfvet i Deptford och har uppförts enligt bestämmelserna i den år 1869 utfärdade regeringsakten rörande smittosamma kreaturssjukdomar och under ötverinseende af lorderna i den privata rådkammaren. Denna marknadsplats skall hädanefter bli det enda ställe i London, der utländsk boskap får landsättas och der djuren skola slagtas, innan de försäljas och öfverlemnås till kötthandlarne. Anstalter äro vidtagna för mottagande af flera tusen djur på en gång, och hvarje försigtighetsmått är vidtaget för att förekomma smitta. Tre landningsbryggor finnas, stora och ändamålsenliga slagtarhus samt väl inrättade lägerplatser för kreaturen. För sjelfva jordområdet har betalts 94,000 pund sterl. och 100,000 pund ha sedermera nedlagts på marknadsplatsens anordnande. I ersättning för dessa omkostnader skall kommunen, som utfört företaget, erhålla alla tullar och umgälder, och man väntar att desamma jemte omkostnadernas betäckande äfven skola inbringa en ansenlig behållning. Söndersliten af vilddjur. En förfärlig händelse inträffade d. 3 d:s i ett menageri, hvilket förevisades i den engelska staden Bolton. Kl. omkring half elfva gaf Massarti, lejontämjaren, en föreställning med fem lejonhannar, då ett af lejonen slog till honom med sin tass så att han föll på ett knä. Han vände sig om och svängde ett svärd, med hvilket han var beväpnad, mot vilddjuret, men i detsamma lade ett annat lejon sin tass på hans ben, höll honom nere och bortslet det leopardskinn med hvilket hans bröst var beklädt. Fyra af lejonen angrepo honom nu, men Massarti bibehöll sin kallblodighet och slog åt dem med sitt svärd. De drefvo honom till andra ändan af lejonburen, då Massarti afsköt sin revolver, som ej var skarpladdad, tre gånger bland dem. Medan allt detta pågick, rådde den största förvirring bland åskådarne, hvarigenom myndigheterna betydligt hindrades i sina bemödanden att skaffa bjelp åt lejontämjaren. Detta var en extra föreställning, och det hade ej ansetts behöfligt att hålla glödheta jern i beredskap, såsom annars var vanligt innan Massarti inträdde i lejonburen. Jernen blefvo dock nu upphettade, men närmare tio minuter förflöto innan mannen kunde dragas ut. Han var förfärligt stympad, bakdelen af hufvudskålen frånsliten, och stora stycken bortbitna ur de köttigare delarne af kroppen. Han höjde på hufvudet för att visa det han ännu var vid lif, men anmärkte på vägen till sjukhuset att han fått nogs. Han dog nästan omedelbart efter sin ankomst till sjukhuset. Vid tillfället var han visserligen något upprymd, men dock ej öfverlastad. Lejonet som först angrep honom hade Måndagen förut bitit honom, och han hade ofta sagt sin hustru att han vore rädd för djuret. För nio år sedan, under det han hade anställning i ett menageri i Liverpool såsom lejontämjare, fick han ena armen afsliten vid ett tillfälle då två lejon angrepo honom; men då blefvo lejonen bortårifna med glödgade jern. Massarti, hvars egentliga namn var John ÅCarte, var född på Irland och 33 är gammal. Han efterlemnar hustru, men inga barn. De franska klockkarrikaturerna. Rörande de anspelningar på ett alldeles specielt slag af tysk annexionslusta under sista kriget, hvilka fransmännen en lång tid tillåtit sig genom att vid framställandet af karrikaturer öfver tyskar, från och med kejsar Wilhelw och furst Bismarck ned till de preussiska soldaterna, alltid förse dem med ettstörre eller mindre bihang af klockor, ha hvarken den mäktige rikskanslerns inblandning i saken eller några franska regeringsförbud haft till fullo åsyftad verkan. Visserligen har den franska leksakshandeln lidit betydligt afbräck genom den förbjudna försäljningen af hundra tusen tal miniatyrpreussare med väggur under armarne, och mer än en fransk artist torde ha råkat i raseri genom konfiskerandet af planscher föreställande furst Bismarck och hans kejserlige herre med rader af ur på brösten i stället för ordnar eller medaljer; men det torde vara svårt nog att hitta på ett sätt hvarigenom anspelningarne på ur skulle kunna förhindras. De parisiska skådespelarne ha visserligen erhållit bestämda befallningar i detta afseende; men de ha endast åtlydt dem till bokstafven, ei till andan. På en teater kommer sålunda en aktör fram till rampen, fumlar efter sitt ur, finner det ej och gör med resignerad mine en gest, betecknande den preussiska pickelbufvan; ej ett ord har blifvit yttradt, men publiken förstår och skrattar. På en annan teater, der en burlesk opera utföres, frågar kungen hvad klockan är, och hans premierminister svarar: Ursäkta mig, sir, men alltsedan sista kriget — —; i detsamma tvärtystnar han under högljudd munterhet från hela salongen. — Offer för vattuskräck. I staden Nottingham i England inträffade för en veckas tid sedan ytterligare ett af dessa fasansfulla dödsfall, hvilka synas vara det oundvikliga slutet på den sällsamma och rysliga sjukdom hvaraf de olyckliga angripas som råkat ut för att bli bitna af galna hundar. Lika nyttig sow hunden i några afseenden kan vara på landet, lika onyttig är han i alla afseenden i städerna, och för hvarje gång olyckor af det slag som nu är i fråga inträffa, borde de utgöra ett kraftigt memento för dem som makten hafva men ej viljan till vidtagande af åtgärder afsedda att göra hundarne i städerna åtminstone så mycket som möj