Göteborgsposten – 13 januari 1872, sida 1

zuboe sittrer I LUP ; 40r Kåptenon 14 VB YA adt med sina knektar hugger in på herr öfverstens miserabla malthackor och der hanlelsbokhållaren öppenhjertligare än någon anar illropat sin principal ett försmädligt: grande misere! Ett obegränsadt antal Clöshästar, som ej hade några förhoppningefulla plantor med i dansen, som ej spela kort och redan uttömt hela sitt konversationsförråd med de äldre damerna, sitta uppradade kring väggarne eller stå uppspetade efter dörrposterna som karyatider huggna i svart och hvit marmor, längtande efter supn lika brinnande, som turken efter Mahomets paradis, som en ung tärna efter att bli intagen i Amaranten, som en lotterispelare efter högsta vinsten i sista dragningen. Kort sagdt, festen är utomordentligt lyckad och den glada stund är nära, då karyatiderna ändtligen skola lösas ur sin förtrollning och beväpnade med knif och gaffel förklara ett utrotelsekrig mot allt ätbart och drickbart på gästabudsbordet. Värdinnan har redan gifvit tillkänna att detta är sista dansen före supen och detta har satt ännu mera lif i de kringsnurrande skarorna. Värden har gifvit en dylik vink vid spelborden, der man är i full fart med den ogement intressanta sysselsättning som benämnes botdelning — då på en gång ett olycksbådande sori genomsusar hela våningen, dansmusiken afstannar, oro och bestörtning afmåla sig i gästernas anleten, värdinnan sjunker afdänad i en kåsös, ett halft dussin karyatider löpa omkull hvarandra under det losvärda försöket att i hast få fatt i ett glas vatten och i ett Du sprider lik en elektrisk stöt genom alla rummen förklaringen på gåtan: Polisen är här! Polisen? I detta aktningsvärda hus, bland denna superfina societet hos denne värd, hvars namn i den financiella verlden representerar millioner! Omöjligt! Här kan polisen svårligen ha något att beställa, här finnas inga andra falska vexlar än de konventionella artighetsfraserna mellan tvenne rivaler som hata hvarandra till döden, inga andra stölder ha förekommit än några förstulna handtryckningar, ingen annan mordbrand uppflammad än kärlekslågan i några oerfarna flickhjertan och här kunna ej uppletas andra mördare än kavaljerernas väl stärkta fadermördaro. Men huru då förklara, att värden, som vexlat några ord med lagens väktare, plötsligt bleknar, sar som en blixt genom rummen och in i spelsalongerna, der han på ett af borden får! tag i ett kortomslag. Äro korten falska, märkta eller punkterade? Intet af allt detta — men de äro icke vederbörligen stämplade! Och hela ändamålet med vår lilla fantasiskizz har varit att påpeka, hurusom den eljest mest oförvitliga personlighet, den redbaraste affärsman, den liberalaste värd, verkligen kan göra sig skyldig till ett lagbrott, om han äfven i sitt eget hus bjuder sina gäster på obrutna kortlekar, hvilka ej undergått den nya stämplingen, ett lagbrott som naturligtvis kan beifras och möjligen kan åstadkomma en dylik sensationsscen som den af oss här ofvan diktade. Detta dock först efter d. 1:ste April, då föret höjes lagens svärd på allvar öfver den brottsliges hufvud. Men då är väl också säsongen i det närmaste slut, då kommer våren och bjuder på andra förströelser än dans och kortspel, nota bene om vi ej fram på vårsidan få oss en bitande eftervinter till gengäld för de ljumma vårfläktar, som från årets början ända tills igår smekt våra kinder. För närvarande fortgår emellertid nöjenas rad som bäst och fönsterraderna i de många verkliga praktvåningar som vår stad kan uppvisa, der i allmänhet lyxen parat sig med smaken och konstsinnet, stråla nätterna igenom som eldstrimmor mot den mörka natthimlen. Kanske går der någon derutanför och tänker i sitt sinne onda tankar mot den rike, som frossar och roar sig, då den fattige hungrar och fryser. Huru orätt gör han dock icke de glada skarorna deruppe, ty det torde ej finnas mången rik eller bergad familj inom vårt samhälle, der ej gifmildhetens dygd öfvas, ty den barmhertighet, som här i tysthet öfvas gränsar till det otroliga. Ett ovanligt och vackert drag af detta rikedomens stadiga ihågkommande af skriftens bud: Tänk ej blott på dig sjelf utan äfven på din nästa! kunna vi inregistrera i denna veckas krönika. Värden och värdinnan på en af de splendidaste baler, som här gifvits i vinter, läto nemligen samma afton, i Tisdags, rikligen bespisa samtlige bhjonen på härvarande tattigförsörjningsinrättnivg äfvensom asylens beklagansvärda befolkning, till ett antal af öfver 800 personer. Och mera hjertligt tacksam var säkert helt ingen gäst vid den utsökts supen i det lilla palatset i hörnet af Norra och stra Hamngatorna än de fattiga hjonen, hvilka så oförväntadt fingo sig en glad afton. Det känns så hugnesamt att någon gång kunna få anteckna dylika drag af mensklig godhet, det onda, vare sig det existerar eller icke, det kringsprider nog det tusentungade ryktet vår hjelp förutan. Verlden är full af lögn och förtal, men allravärst måtte det dock vara i Warberg, hvars offentliga organ häromdagen innehöll följande, utan tvifvel för hvarje Warbergsbo lätt genomskinliga, personliga anspelning: Alla Herrar Baktalare och Baktalarinnor behagade för öfverläggningars hållande att sammanträda alla dagar i Julen hemma hos direktören och direktörskan, emedan springaren ej nu springer ute, då hvar och en skall lemna och mottaga mycke sqvaller, och ålägges alla att ej fråntaga utan tilllägga Samlingsnlatgen är den vanligaSavallerga— pmm Fn — OO — — 2 — 0 ET OL ER FTTcUT WO8LHGLWGe?eHQQQ SN had