Göteborgsposten – 12 januari 1872, sida 1

— Kära gamla Arden! utropade Sophia; och att vi aldrig lemnat det! Huru lycklig var jag ej under de fyra första åren af mitt lif der! Meningen med dessa ord förstod mr Granger fullkomligt väl — de inneburo att med Clarissas ankomst hade lyckan flytt från Sophias hem. Han brydde sig ej om att besvara yttrandet, men det gjorde honom dock förtretad. — Det är ett bref till dig, pappa, sade miss Granger pekande på ett bord; ett bref som Warman fann deruppe. Den skarpblickande Warman hade, då hon såg sig omkring, upptäckt Clarissas bref till sin man, till hälften doldt bland sakerna på toilettbordet. Mr Granger öppnade det ifrigt och förhoppningsfullt. Det torde säga honom allt hvad han önskade veta. Det sade honom ingenting. Ordalydelsen i brefvet tycktes ej stå i öfverensstämmelse med någon brottslighet, såvida ej Clarissa vore den falskaste bland qvinnor. Men hade hon ej varit den salskaste. Hade hon ej bedragit honom groft, oförlåtligt? Ack, han försökte redan hitta på ursäkter för henne — försökte tro henne vara oskyldig. Oskyldig till hvad verlden kallar synd — ja, i så måtto torde hon vara oskyldig. Men hade han ej att hon älskade honom? Jo, det hade hon, och minnet af hvad hon sade var gift för Daniel Granger. XLIII. Klockan var ungefär half tolf följande dag, då Clarissa anlände till Brissel och lät köra sig rakt till sin brors boning, som var belägen vid en mörk gata straxt intill S:t Gudules katedral. Austin var i fullt arbete uti ett tarfligt rum och blef högst förvånad då han fick se mrs Granger med son och kammarjungfru.