Göteborgsposten – 11 januari 1872, sida 2

verkligen vore Austin Lovel, såsom George Fairfax sagt, så var det möjligt att Clarissa rest till honom; hvad mr Granger dernäst borde göra var derföre att skaffa sig upplysning om målarens vistelseort. Den gamle portvakten, som mr Granger aftonon förut lemnat villrådig och undrande, höll på att intaga sin supå och störtade upp helt öfverraskad då engelsmannen nu åter visade sig. — Jag önskar veta hvart er hyresgäst mr Austin skulle fara då han begaf sig härifrån ? sade mr Granger kort. Portvakten höjde på axlarne. — Ack, monsieur, det är omöjligt. Jag känner ingenting om hans bestämmelseort; men klockan tre i går eftermiddag reste han härifrån i en droska, hvilken skulle föra honom till norra jernvägsstation. — Finns ingen som kan upplysa mig om hvad jag önskar veta? frågade mr Granger. — Jag betviflar det, monsieur. Monsieur Austin var skyldig penningar till nästan alla menniskor, med undantag af husvärden. Han lofvade att skrifva till honom angående möblerna, ef hvilka en del tillhör honom; men han nämnde ingenting om hvart han skulle resa. — Han lofvade att skrifva, upprepade mr Granger. Ett sådant löfte är något obestämdt. Jag förmodar att ni kan låta mig veta, om ni får höra någonting ifrån honom? — Ja, för all del, svarade portvakten, som såg mr Grangers fingrar stickas i västfickan och vädrade drickspenningar; monsieur skall genast bli underrättad. Mr Granger skref sin adress på ett kort och gaf det till portvakten tillika med en napoleondor. — Ni skall få en sådan till då ni har någon upplysning att lemna mig. Farväl. Då Daniel Granger kom hem, möttes han af sin dotter som nu fått underrättelse om styfmoderns och styfbroderns försvinnande. (Forts.)