Göteborgsposten – 11 januari 1872, sida 2

var tydligt — och hans hustru jemte kammarjungfrun äfven. Det låg någon tröst för honom i den omständigheten att hon tagit den redliga Yorkshireflickan med sig. Om hon gjort en vsanärande flykt, skulle hon knappt ha tagit någon med sig som kände hennes föregående historia, framför allt icke en person som hon hade kännt i barndomen. Hvad skulle han göra? Följa efter henne, naturligtvis om han på något sätt kunde upptäcka hvart hon begifvit sig. Att anlita telegrafen kunde möjligen vara ett sätt att finna henne. Han lät köra sig till närmaste telegrafstation och skref ett par telegrammer, ett till mr Lovel i Spa — det andra till mr Oliver i Holborougb. I dessa telegrammer begärde han att ögonblickligen bli underrättad, om hans hustru skulle anlända till någon af dessa platser. Han tänkte äfven på lady Laura Armstrong, hennes intimaste vän, hos hvilken hon möjligtvis kunde söka en tillflyktsort i nödens stund; men han ville ej vädja till henne, utom i yttersta nödfall. Det var honom motbjudande att göra sina husliga bekymmer offentligen bekanta. Från telegrafstation lät hao köra sig till jernvägsstationen för nordbanorna och gjorde noggranna förfrågningar rörande tågen. Det var ett tåg med hvilket hon skulle kunnat fara till Calais halfannan timma innan han anlände till stationen. Han frågade stationsinspektoren och åtskilliga andra om en dame med ett barn och en kammarjungfru hade blifvit observerade såsom resande med något af de tåg som gått under sista timman. Man hade sett damer, barn och kammarjungfrur i mängd komma och gå, men ingen hade egnat någon uppmärksamhet åt dem. — Hon reser till sin far, sade mr Granger för sig sjelf gång efter annan, och detta föreföll honom ett ögonblick så säkert, att han till hälften beslöt att afresa till Spa med nästa tåg åt det hållet. Men tanken på George F.ir. — mälieheten att bena hystn konda ha haft