Göteborgsposten – 11 januari 1872, sida 1

skrifva attester om oduglighet till krigstjenst för personer, hvilka de aldrig sett. Det är derföre ej så underligt att krigsministeriet genom åtskilliga förordningar skärpt straffbestämmelserna i detta hänseende. Detta var således brefven och denna del af min revy har jag således på ett temligen beqvämt sätt undanstökat. Jag skall nu till ersättning uppträda som referent af en händelse från de senaste dagarne, som har kostat mig två ansträngande resor i snöyra och vinterstorm plus en deraf resulterande ganska respektabel förkylning. Jag kunde visserligen temligen säkert beräkna att denna förkylning skulle inställa sig, men den anledning, som kallade mig öfver till Fyen var så extraordinär att jag, som alltid skattar det extraordinära högt, under alla omständigheter måste ge mig i väg. Eller är det kanske icke en högst ovanlig omständighet att ett dagblad firar sitt 100-åriga jubileum? Och detta gjorde i förgär ÅFyens Stiftstidende, näst efter Berlingske Tidende Danmarks nuvarande äldsta offentliga organ. Det var af denna anledning, som dess redaktör och utgifvare, kanslirådet Dreyer, hade varit så vänlig att äfven inbjuda mig till den fest, hvarmed han högtidlighöll den 100åra födelsedagen. s Det första provinsboktryckeriet blef på sin tid inråttadt i Odense af den dekante biskop Kingo. Detta blef 1731 aflöst af ett annat, som grundlades af en f. d. köpenhamnsk boktryckare, Johan Kristoffer Brandt. Denne började samtidigt att utgifva den första danska landsortstidningen, som bar den för vår tids tidningsläsare underliga titeln: Ugentlige Provincial Motifikations Liste. Detta var det första försöket, men som sådant var det naturligtvis temligen omoget, af hvilken orsak det också snart upphörde. Men behofvet af en landsortstidning var väckt och derföre erhöll det en efterträdare, som skulle bli merå långlifvad. Christian Gormsen Bjerring hade 1771 i Odense grundlagt ett nytt boktryckeri och från detta utkom d. 3 Januari 1772 det första numret af Fyens Stiftstidende. Bjerring anses säsom en för sin tid rätt ansedd diktare. Att han verkligen haft förmåga att rimma bevisar ett ode af honom, som tillfälligtvis kommit mig tillhanda. Det är, synes det mig, så lustigt att mina läsare svärligen skola ta illa upp att jag citerar detta prof på gammalmodig dansk poesi. Versen är egnad damerna och lyder sålunda: I myndige, yndige, kyndige Dukker! I jordiske Engle, Veneris Börn! I Verldens Magneter! I Mandeler, Sukker! I muntre, allerte som flyvende Örn! I Stadens Zirater, I egte Krystaller I Jorderigs Salt! I Jaspis, Juveler, I modne Koraller! I Mandfolkes Alt! I smukke, I skjönne, I Gode! Til Eder er denne min Ode! Hans tidning uppställde ett högst brokigt program för sina läsare; hon ville nemligen bringa: korta teologiska afhandlingar och förklaringar; ekonomiska afhandlingar, såväl i den större som i den mindre hushållningen; juridiska afhandlingar; beskrifningar öfver andra köpstäder, deras fördelar och brister o. s. v.; nyttiga förslag med hänsyn till fabrikers och manufakturers bättre inrättning o. dyl. brave mäns lefnadsbeskrifningar; moraliska berättelser, trefliga anekdoter; statsoch andra nyheter, förteckningar öfver resande, döde och vigde o. s. v., 0. 8. V. Som man ser tilltrodde tidningen sig förmåga att lösa många uppgifter och så mycket kan äfven sägas, att hon ej sällan stått ett trappsteg högre än sina landsortskolleger och att hon alltid genom omsorg och duglighet, genom frisinthet och ett lyckligt val af ämne har häfdat sin plats som öns förnämsta tidning samt på ett vackert sätt visat landets öfriga landsortstidningar vägen. Festen var, för. att begagna en gammal referentterm. Åytterst lyckad-. Kanslirådet Dreyer, som förut är riddare af Dannebrogen, emottog på f. m. genom stiftsamtmannen Dannebrogsmännens hederstecken, derpå samlades stadens honoratiores hos honom till dejeuner, hvarefter han gaf en elegant diner för omkr. 70 gäster, hvaraf de flesta visserligen hemmahörde i Odense, under det att dock en del anländt från andra trakter at landet för att fira ett så sällsynt jubileum. De, som på ett eller annat sätt stodo i förbindelse med tidningen och boktryckeriet, men af olika skäl blifvit hindrade att infinna sig, glömde dock ej att skicka dem helsningar och telegrafen frambragte under aftonens lopp en ofantlig massa lyckönskningar från dessa frånvarande vänner. Och efter en lika storartad måttstock höllos der tal och afsjöngos sånger; af dessa senare har jag liggande framför mig på skrifbordet ej mindre än tio (säger 10) olika, men man vill ändå påstå att der ej blef tillräcklig tid till att afsjunga alla de qväden, som författats med anledning af dagens betydelse. Talens antal var legio och jag har derföre alls ingen lust att börja på att referera dem. Jag tror hellre att jag skall se efter om munterheten och vinet ännu finnas qvar hos Vincent! Derföre: Au revoir! Paul Pry.