Göteborgsposten – 11 januari 1872, sida 1

stiktrappan. Mrs Brobson som för tillfället var befriad från sin ettåriga börda drack sitt th och lät tungan löpa i allt lugn, omedveten om tidens gång. Det var först då klockan slog half sju som hon började undra på att ej barnet kom tillbaka. — Hans mamma har honom ovanligt länge hos sig i dag, sade hon; det är bäst aft ni går och hemtar honom, Liza. Hon skall väl kläda sig för middagen, kan jag tro. I dag går hon säkert ner, fastän det är något på tok. — Hon har hvarken varit nere i morse eller till frukosten, sade Eliza som erhållit sina underrättelser direkte från en af betjenterna, och mr Granger har gått fram och tillbaka i salongen hela dagen, efter hvad William Baker sade mig. Mr Fairfax var här på morgonen och stannade något mer än en qvart; William stod utanför dörren och lyssnade hela tiden, men det hördes intet högljudt tal eller gräl eller något sådant. — Den der Fairfax är en dålig karl, svarade mrs Brobson. Jag glömmer aldrig den dag han kysste lille Lovel i Ardens park. Det är aldrig något godt tecken då ungkarlar frivilligt kyssa en ung frus barn. Dat ligger oj i deras natur att göra det, såvida de ej hangla efter modern. — Herre Gud, Brobson, så förskräckligt! utropade Eliza. Med detta prat förspillde öfversköterskan och barnflickan ytterligare fem minuter. Barnflickan förspillde dessutom ett par minuter med att sakta klappa på dörren till toilettrummet, innan hon slutligen, förvånad öfver tystnaden, öppnade den och stack in hufvudet samt blef varse att rummet var tomt. Mrs Granger hade kanhända gått ner i salongen, men hvar fanns barnet? Och hvar fanns Jane Target? Flickan gick att söka sin favorit William Baker. Voro mrs Granger och barnet i salongen? Nej; mr Baker hade varit på