Göteborgsposten – 10 januari 1872, sida 1

Flickan sökte trösta henne och besvor henne att vara lugn. — Sorgen skall försvinna, sade hon. Mr Granger skall lära inse sitt misstag. Han kan ej vara ond på er länge, det är jag säker om; han älskar er ju så högt. — Ja, ja, han har varit mycket god mot mig — mera än jag någonsin förtjenat; men allt är nu förbi. Han vill ej tro mig — han vill knappt lyssna till mig. Han ämnar taga min son ifrån mig, Jane. — Ämnar taga lille Lovel ifrån er! — Ja; mitt barn skall föras tillbaka till Arden, och jag skall resa till min far. — Huru! utropade Jane Target i det allt det qvinnliga i hennes natur kom i uppror. Skilja mor och barn åt! Han kan ej vilja göra detta; och om han också vill det skall det ej ske så länge jag har makt att förhindra det. — Huru skola vi hindra honom, Jane — ni och jag? — Iåtom oss föra bort gossen, min fru. — Ni goda tillgifna flicka? utropade Clarissa. Det är just hvad jag sjelf tänkt på. Himlen vete huru det skall ske; men på ett eller annat sätt måste det ske. Och ni vill följa mig, Jane? och trotsa allt för min skull, säg? — Herre Gud, min fru, hvad skall jag väl vara rädd för? Kanske den högfärdiga mrs Brobson? Nej bevars. Besluta ni er blott för hvart vi skola resa och när vi skola resa, så skall jag gå helt djerft in i barnkammaren och säga att jag vill ha lille Lovel med mig för att låta honom leka en stund; sedan ni väl fått honom hit in, är det öfriga lätt nog. Skilja mor och barn åt, jaså! Jag skulle vilja se honom göra det! Jag tänker att vi snart skola bringa mr Granger till sitt förnuft igen. Hvart skulle man resa? ja, det var just frågan. Hvilken öfvergifven varelse tyckte sig ej Clarissa vara då hon funderade på denna vigtiga fråga! Till brodern? Ja, han var den ende vän på hvilken hon ville lita i sitt stora trångmål. Men huru skulle hon finna honom? Briissel