Göteborgsposten – 9 januari 1872, sida 1

bland qvinnor — var ej större än han tyckte sin egen skam vara. Han stod på afstånd betraktande sin sofvande gosse, i det han lät blicken halka förbi den knäböjande gestalten som om han ej såg den, men uttrycket i hans ögon förrådde dock hans medvetenhet om hustruns närvaro. Hon höjde blicken mot honom. Den tid skulle komma då hon skulle förtälja honom sin historia — göra något försök att rättfärdiga sig sjelf — bedja om hans förlåtelse; men icke ännu. Det var tids nog dertill. Hon kände att svalget mellan dem var stort. Han skulle kanhända tro henne, han skulle kanhända förlåta henne; men han skulle aldrig mera gifva henne sitt hjerta. Hon insåg att det var så och underkastade sig rättvisan af denna förlust. Ej heller håde hon älskat honom tillräckligt högt för att känna denna förlust så bittert. Hennes enda uteslutande fruktan var den att förlora sitt barn. Daniel Granger stod en liten stund och betraktade sin sons lugna slummer samt lemnade derefter rummet utan att säga ett ord. Hvad skulle han väl säga till sin hustru? Hans harm var för stor för att kunna uttryckas i ord; det fanns dessutom någonting mer än harm; det fanns en resktion i känslorna som gjorde att den qvinna han älekat syntes förhatlig för honom — förhatlig i hennes olycksbringande skönhet, liksom en orm är förhatlig i sina graciösa ringlar och sitt silfveraktiga skimmer. Hon hade bedragit honom så fullständigt; det låg såsom han tyckte något obeskrifligt fegt och lågt i hennes förstulna möten med George Fairfax, och han trodde att alla hennes besök vid Rue du Chevalier Bayard skedde af denna anledniog. Hon hade smålett emot honom och hvarje dag farit att möta sin älskare. Clarissa stannade hos sitt barn hela natten. Domestikerna skulle undra ocn prata, utan tvifvel. Hon visste detta, men hon kundo ej förmå att lemna den lille. Hon hyste alla slags fantastiska farhågor. De skulle stjäla bort honom under nattens läpp, kanhända. Daniel Gran