Göteborgsposten – 5 januari 1872, sida 2

ville tala till förmån för studenterna, blef inspärrad, tills allt var förbi. Tvenne äldre generaler, som protesterade mot krigsrätten, lefvo förolämpade och äfvenledes inspärrade. De unga studenterna, snarare pojkar än män, försvarade sig frimodigt och framhöllo, att de alla voro goda spanjorer och att många af dem hade slägtingar inom armån och i statens tjenst; för en af dem hade tillochmed en rik slägting erbjudit i lösepenning 1 million dollar, men allt förgäfves. Efter några timmars förhör fällde rätten sin dom: 8 skulle skjutas, 20 dömdes till 4 års tvångsarbete och och 11 till 6 års dito. Endast 2 blefvo frikända, bland dem en icke-spanjor. Två timmar derefter fördes de olyckliga unga männer, beledsagade af prester, till afrättsplatsen. De dogo alla hjeltemodigt; den yngste af dem, en pojke om 15 år, begärde gråtande att få tala vid sin mor, men en äldre kamrat tillropade honom: Låtom oss visa, att vi förstå ett dö som män! Ett rörande uppträde egde rum i samma stund som afrättningen skulle försiggå. En neger, som tjenade i en af studenternas hem och fick se sin unge herre bland dem som skulle skjutas, störtade fram, betäckte honom med sin kropp och utbrast: -Nin lille vi skola dö tillsammans! En af de frivilliges officerare skyndade fram för att rycka bort negren, men föll i detsamma död omkull. Negren hade genomborrat hans hjerta med en stor knif; derefter ljöt han sjelf lugnt döden. Korresp. till Times uttalar med fullt fog sin förundran öfver, att Havannas befolkning, presterskap och myndigheter lugnt tålt detta upprörande blodbad, men tillägger äfven såsom en förklaring, att stadens främsta politiska förening, Casino Espagnol, genom sina manifester bidragit till att upphetsa den allmänna meningen. Det bedröfligaste är, att hufvudstaden på Antillernas perla skall vara till den grad i ett terroristiskt och blodtörstigt bands våld, att det ej gifves något värn mot det oerhördaste barbari. För öfrigt har afrättningen af studenterna redan burit bittra frukter, i det att den forna upphetsningen bland öns infödda befolkning ånyo vaknat och tvungit regeringen i Madrid att skicka en mängd friska trupper och flera krigsskepp till Cuba.