Göteborgsposten – 5 januari 1872, sida 2

Det är tydligt, att en varaktig fred endast kan åvägabringas i Europa på det vilkor, att den baseras på folkens frihet och oberoende af en enskild mans godtycke, hvilken gifvit sig en armeorganisation, med hvars tillhjelp den kan under loppet af några dagar öfversvämma halfva Europa med sina armeer och hvars politik faktiskt går ut på att dels försvaga, dels tillintetgöra sina granaars militära krafter. Nu för tiden kan det emellertid icke för någon fördomsfri politiker vara tvifvel underkastadt, att Preussen ej anser sin militära uppgift löst genom återupprättandet af det tyska riket, utan tvärtom tänker fortsätta det blodiga arbete, som det utfört under de sista två hundrade åren och hvilket nn skall läggas på hela Tysklands skuldror. Det mål, som grefve Moltke uppstält för den preussiska politiken genom sin bekanta förklaring om, att Tyskland måste bilda en makt i hjertat af Europa, hvilken är nog stark för att tvinga alla sina grannar till att bevara freden, är långt ifrån uppnådt derigenom, att det preussiska militärväsendet öfverflyttats på hela Tyskland. Derför att Preussen vill ha det afgörande ordet i Europa, skall Frankrike utestängas från allt inflytande på ordnandet af de europeiska angelägenheterna, under det Österrike skall invaggas i en sömn, som gör det oskadligt för de preussiska intressena, och för att det må kunna ostördt draga dessa konseqvenser af de båda sista. stora krigen, behöfver Preussen en treårig fredspaus. Till den tiden skola de militära förberedelser i allt väsentligt vara fullbordade, hvilka äro nödvändiga för ett likformigt genomförande af det nordtyska armeväsendets former inom samtliga tyska armåerna. Under loppet af tre år är ombildningen af den hessiska divisionen och denwärtembergska armekåren fullbordad, de nyss annekterade provinsernas kadrer äro upprättade och deras så väl som de sydtyska staternas landtvärnsbataljoner bragta på samma fot som de äldre preussiska provinsernas. Slutligen skola äfven luckorna i det tyska jernvägssystemet vid den tiden vara ifyllda och detta system vara för militärändamäl så fullständigalt, att den tyske kejsaren kan på en tid af 10 dagar kasta 12 armåkårer in på den vestra krigsskådeplatsen, medan han uppställer 13 kårer på den rysk-österrikiska gränsen. Mot vester skulle naturligtvis kriget stödt på de väldiga nyförvärfvade bålverken Metz och Strasbourg få en defensiv karakter, under det att den tyska armåledningen kunde mot öster draga all fördel af en snabb och energisk offensiv rörelse. Sådan är i sjelfva verket ställningen, och ifrån dessa betraktelser förskrifva sig de ständiga sredsförsäkringar, af hvilka den tyske kejsaren och hans ledande statsmän flöda öfver och hvilka taga sig dubbelt besynnerligt ut, när man hetänker att furst Bismarcks blodoch jernpolitik fört oss in i en tidsålder, der det ena kriget jagar det andra och i hvilken vedergällningsdriften, hämnlystnaden och hatet blifvit drifhjulen i nationernas lif. Att ha förtroende till en sådan fredspolitik, är i sjelfva verket en omöjlighet för hvarje med vanligt sundt förstånd utrustad menniska, än mindre då för skarpsinniga statsmän. Det är väl också endast de i teoriernas högre rymder, ins Blane svärmande drömmarne, som kunna se glada ut under närvarande förhållanden.