Göteborgsposten – 5 januari 1872, sida 1

.::27 OÅMtauuC privilegium, af Vetenskapsakademien, som öfverlåtit denna sin utgifaingsrätt på en af värt lands mest framstående förläggarefirmor, kungl. boktryckarne P. A. Norstedt Söner. I vanliga fall brukar frånvaron af all konkurrens ej lända till allmänhetens båtnad, men i detta speciella fall har privilegiet satt firman i stånd att i detaljer utveckla denna unika affär till en, för några decennier tillbaka ej anad höjd. Liksom en af byggnadskonstens vackraste skapelser, den korintiska kapitälen, har sitt ursprung i en anspråkslös trädgårdsväxt (Acanthus mollis L.), så har från den häftade och skurna Almanackanuppspirat en mångfald af prydliga, större och mindre tideböcker: den särdeles praktiska Fickalmanackan, hvilken medger on hastig men klar öfverblick af årets alla dagar, Fickkalendern, så lämplig att förvara i portmonnän och en kärkommen resurs för våra älskvärda damer, då det gäller att åstadkomma ett lämpligt Åsuvenir(ni förstår, de broderade permarne!). Pulpetalmanackanx, som i år försäkrat sig mot möjligheten att bli: stött i hörnena, Anotationsalmanackan, innehållande, utom kalendariet, post-, jernvägsoch telegrafunderrättelser samt en mynttabell och slutligen Den oumbärliga Almanackan.Denna sistnämnda utgör kronan på almanacksverket. Utom de fördelar, som Annotationsalmanackanerbjuder, innehåller nemligen denna en voluminös anteckningsbok, korrespondensbok (för ankomna och afgångna bref) samt ekonomisk dagbok (kassabok). Både den -storeoch den lille affärsmannen ha här allt hvad de behöfva för att vid årets slut kunna få en klar öfverblick af sin ställning, kunna se om Debet och Credit gå ihop eller icke. Men hur är det med vårt Debet, hr krönikeskrifvare, utropar våra läsare, hvart tog den sedvanliga rimkrönikan vägen ? Ack, min bäste sir, dylika rim bli i dessa oberäkneliga tider orimliga; de vackraste förhoppningar nedslås af den dystra verklighetev. Kainsmärket på mensklighetens panna är outplånligt Förtrycket nämns försvar och rätt har den, som lyckas! Och derföre, ser ni, är det bäst att stoppa den profetiska andan i säcken, att den ej må spöka hvarken i vers eller i prosa. Ty menniskan spår, men Gud rår! Var derföre så innerligt hygglig och för den här gången skrif upp er lilla rimkrönikefordran på Vinstoch Förlust-Conto! Håll istället till godo med ett praktpekorale, som vi nyligen påträffade vid en nyårsrevidering af våra samlingar. Det har hvilat der i åratal, må det nu framträda och skaffa sin okände författare odödligneten: Nyårösdröm. Jag stod uppå midnattens strand Och hörde den längtande tiden Försvinna ur timglasets hand. Snart åter en tidrymd förliden, Men efter det flyende år Man räknar det trampade spår. Or OO MAA mir mm -1 Då gär jag på svigtande bron, Som stunderna bygga utöfver, Till stranden, der hoppet och tron Med ljufliga vaggsånger söfver, Ett spenbarn, som Kronos har födt; Det sofver i drömmen så sött. Då tar jag från minnenas spik Retraktelsens fjerrglas och skådar Och hörer en sällsam musik Och ser hur från bristande trådar, En ton ur det strängade gull Far neder, och sången (sängarn?) var full. Men tonen, som dog uti natt, Var gamla försvinnande året. Jag såg det från bron der jag satt Och las i det glänsande spåret. Men strängen på tidsharpan brast Och spelmannen svann i en hast. Jag följde det vikande spår, Den dallrande tonen, som flydde, Det sjungande, döende år, Som qvad för det nya som grydde; Än tyckes jag höra dess klang, När bort den från gullsträngen sprang. Så såg jag en glänsande tår, Som midnattens mörker förödde, Jag såg hur det flyktade år Af droppen ett minne sig födde: En verld utaf tåren det blef, Som hängångna gästen beskref. Och handlingens växande säd Jag såg genom fjerrglasets öga Och fast än dess brodd syntes späd Så gingo dess vallingar (vällingar?) höga Det väfde det grönskande hopp, Som knöt sig ur gyllene knopp. Jag vände igen från min gång, Ty fjerrglaset Språngts af förtjusning, 5) Och sjöng uti natten en sång. Vid vindarnes ängsliga susning. val Men Nyår med ljuslockigt hår nev På timmarnes trontrappa står. Th. Då ljudar en sång och min dröm På rodnande vingar försvinner, sam Af dager en lekande ström reto Utöfver mitt ansigte rinner tebe Jag vaknar, åt Nyåret bär, Min helsning, fast enkel den är. lund 4.. 5. dett Enkel? Jo vackert, ett så praktfullt, Björ ldrikt språk torde man få leta efter. Tien, försvinnande ur timglasets hand, minekri enas spik, betraktelsens fjerrglas; hvilskar et språk, hvilka bilder! Signaturen synes ning s dock ej fullt motsvara det glänsande inHr hållet. uppt Våra båda teatrar äro fortfarande, i trots relse alla samilje-julnöjen, väl besökta, icke minst sons n mindre. Nya Teaterns nyårspjes, En lin värsdag, hade, oaktadt en vårdad uppsätt-till og och ett godt snel ingan . 111