Göteborgsposten – 5 januari 1872, sida 1

ry rr. , 0 (Omnatand). — Gårlverisabrikörei n Joh. Jak. Lundgren, 79 år, 25 Dec., Hudiksvall. Ä Veckokrönika. N Man jular. — Furstliga julklappar. — En om t huldad kär. — Öfversvämningen i boklådorna. — En bok utan like. — Hvart tog han vägen? — Rim madt pekorale. — En Nyårsdag. — AnekdotJulfröjden fortfar och ännu är det lång till Tugondedag Knut. Man äter, dricker spelar kort och dansar, talar väl och illa om sin nästa, mest det senare, förstås, och så har man riktigt roligt i helgen. För öfrigt är man litet hvar välgörande till husbehof, den mest bårdbjertade blir vek och ömsint under de dagarne och det går liksom en fläkt af frid och försoning genom verlden. Man gör godt i monarkens slott och den arbetsamme dagkarlens låga koja och de bästa välgerningarne bli aldrig omtalta, icke ens i Dagens Nyheter, som bäromdagen visste att berätta hurusom konung Carl XV gifvit hvar och en af medlemmarne i Stockholms brandkår, 34 man stark, i julklapp trå cigarrer (säger 2 cigarrer). Bra litet för att vara en kunglig gåfva, tycker någon, men prins August var så mycket generösare. Han placerade sina två cigarrer mellan 10 tum punsch och en 2, öl pr man och det arrangementet föll nog vederbörande i smaken. Att släcka törsten bör vara en både nöjsam och instruktif öfning för en brandkår. Men allrahederligast var ändå öfverståtbållareembetet, som skänkte 20 kar mjölk, 9 skålp. risgryn, . skålp. kanel och 1 skålp. strösocker. Juldagen serverades kåren 75 ort färskt kött — Dagens Nyheter, som vet allt, vet också att denna ranson innehöll 13 ort (oh!) mer än vanligt! — en skrädd bulla — icke en sådan som påfven brukar servera, ty Hans Helighet skräder minsann icke, åtminstone aldrig orden — utan en aptitlig, kunglig svensk julbulla, vägande 112 skålp. Item 3 tum bränvin och ih but. öl pr man. Dessutom bestodos 4 kappar potatis till soppan. Man ser sålunda, att den nya kåren på bästa sätt omhuldas, anmärker Dagens Ryheter, och hon förstår sig på saken, hon om någon är förfaren i konsten att koka soppa på hvarjehanda. Det förstå också de margfaldiga skribenter af båda könen, som vid jultiden utsända sina oliveblad för folken i form af kalendrar, diktsamlingar eller lärorika berättelser för små och stora barn. Det må nu vara i sin ordning, att dylikt kram öfversvämmar våra boklådsdiskar så fort det börjar lida till medio af December. Men det som deremot synes lika oförklarligt som oförsvarligt är, att hrr förläggare, liksom efter en tyst öfverenskommelse, anse denna period såsom den enda lämpliga äfven för värderika och gedigna arbeten att framträda inför en vördad allmänhet. Att detta emellertid är en föga lyckad spekulation, ta vi för alldeles gifvet, ty äfven den mest intresserade bokvän häpnar, då han står framför dessa sberg at litterärt likt och olikt och, stannande i valet och qvalet, köper han ettdera vida mindre än han eljest skulle ha gjort, eller också köper han kanske allsingenting. Den nyare tidens uppfinning, hemsändandet af bokpaketer i husen, så praktisk och ändamålsenlig den i öfrigt än må vara, kommer äfven, just genom detta abnorma törhållande, att skjuta öfver målet: antingen kjutsas deras innehåll genast efter emottazandet upp på det öfverfyllda bokskåpets öfrersta hyllor, der värderika författares arbeen kanske kunna få ligga ouppskurna och lästa åratal eller också återsändas bokpaketen samma oförändrade och oöppnade skick, som le emottagits. Detta om jullitteraturen. Men det finnes fven en nyårslitteratur. Det finnes nemligen n bok, som läses, ja, studeras af hvarjom och nom, som för barnet har lika stort intresse om för den fullvuxna menniskan, för mannen ka väl som för qvinnan, för den fattige och ör den rike, tör köpmannen och för artisten, r skräddaren och för ekomakaren. Det gifes ingen uppfattningsförmåga så slö, ingen nkekraft så medelmåttig, att hon icke fullomligt förmår att uppskatta och uppfatta den kens innehåll. Hon är ett oudgängligt vamecum för oss, denna bok, under vandringen ellan vaggan och grafven, hon täljer våra ianon, men äfven våra förhoppningar, skilar våra fröjder med samma orubbliga konqvens och omutliga sanning som våra sorger. Denna bok är Almanackan. Det är en tenskaplig bok, ty hon utgifves af vår höga vetenskapliga auktoritet, det är numera fullkomligt sanningsenlig bok, ty väderleksådomarne äro borttagna derur. en nvtt;o