Göteborgsposten – 5 januari 1872, sida 1

dA ddsdsUUE — som i stället nästan oupphörligt råka till att, rent ut sagdt, vara platta. Axel har sin motsvarighet i Victor Adelsköld, Laura i Hilma, Mathilde i Agnes, Amtmannen i Andersson, men i stället för amtmanskan har man fått de båda trotjenarne, så fullkomligt hållna i gammaldags scenisk slentrianstil att man väl kunde tro dem direkte klippta ur någon af Kotzebues dramer. Ett osmakligt försök att få ett komiskt element in bland allt det andra uppstyltade och sentimentala ligger i teckningen af grosshandlaren, hvars Göteborgsextraktion är temligen genomskinlig. Hilmas korrespondens med denne är en klumpig imitation af Mathildes bok och resan till kyrkan en ännu tarfligare af striden hos Laura mellan dottern och makan. Den dystra familjesagan, som väl är ämnad att vara något särdeles effektfullt, förefaller nästan pueril och har förmodligen endast tillkommit för att tå fram FpårsdagsbegreppetKort sagdt, pjesen är anspråksfull och tråkig, egenskaper, hvilka äro lika litet tilltalande på Nya Teaterns scen, som ute på verldsteatern. Det vore emellertid orätt att ej erkänna det såväl fru Boström och m:llerna Miborg och Rylander som hrr Wagner, Sjöberg och Pousette gjorde allt sitt till för att väcka åskådarnes intresse för den klena produkten. Vi beklaga verkligen att sä mycken möda blifvit redlagd på ett sådant machverk. Hr Wagners spel var, som vi ofvan yttrat, sörtjenstfallt, men deremot skulle vi ha rätt mycket att anmärka mot hans maskering och tollette äfvensom mot det mot alla sällskahslifvets vanor stridande i I att den paketbelastade grosshandlaren klifver I in i kriddarsalen, iklädd pels och resskärp ete. De stora -säterierna-i vårt land ega, så vidt vi veta, ingen brist på tamburer, ej heller ha våra grosshandlare, de må nu i ungdomen ha varit rstallpojkar eller icke, dylika framfusiga bondvanor. Vi skulls ha att anmärka, säga vi, ty vi anse det knappast löva mödan, då vi äro öfvertygade om att stycket, åtminstone på vår scen, för alltid gått till hvila. Hvila, under en ej alltför knappt tillI tagen tid, skulle vi jemväl vilja tillstyrka åt den anonyme förf:s penna, att den icke i brådkastet måtte löpa i väg och kompilera eller stympa en snillrik och med fog högt värderad dramatisk författare. Vid en badort på vestra kusten sutto en sommareftermiddag tvenne ungkarlar och samspråkade. Gud, hvad här är tråkigt ! utbrast den ene. — Ja, om vi skulle ta oss en liten vira?, föreslog den andre. — En god ide, men vi ju olyckligtvis bara två . .. — I detsamma passerade en nyanländ, qvinlig badgäst förbi. IIvem var det:frägade den ene. — Åh, kors känner du ej henne, I den charmanta friberrinnan X ...? Det fin. nes för öfrigt en viss likhet möllan henne och ss i närvarande ögonblick... — Mellan henne (ch oss..? Jag förstår inte... — Jo, hon, liksom vi, längtar efter — tredje nan. Den vackra friherrinnan var enka för undra gången. l L 1 :