Göteborgsposten – 4 januari 1872, sida 1

ArAA7TTVLYTä:2) FE 2 Å1wUmLUII ASU Dec., Norrkoping. Från Köpenhamn. Veckorery. Den 31 December. Det gamla året sjunger på sista versen af sin svanesång. Det har, som vi alla veta, varit rikt både på jäsning och på gerning, det gamla året, men rikast dock på olyckor och på mörka dagar. Vi komma alla ihåg de minnesmärken, det rest i historien. Vi minnas att Chanzy blef slagen och att Paris föll. Vi minnas att preussiska pickelhufvor höllo sitt intåg under Napoleon den stores triumfbåge och att Ludvig XIV:s, Voltaires och Mirabeaus folk för guld och land måste köpa sig fred af en tysk förbundskansler. Vi minnas att broder kämpat mot broder, att civilisationens hufvudstad badat i blod och strålat i mordbrandens hemska sken. Men detta var ute i verlden, fjerran från vårt lilla, tysta Danmark. Har då året här hemma hos oss gått fram utan att qvarlemna några spår? Ja och nej, som ni behagar. Mätt med verldshistoriens måttstock kan det hos oss ej framvisa händelser, som äro värda att lägga märke till, — och likväl påstår jag, att det äfven för oss var ett innehållsrikt år, detta, som midnattsklockan nu om några timmar ringer in till hvila. Ty hvad det har medfört är dock mindre stora faktiska framsteg än en stor kulturhistorisk lärdom. Och denna lärdom har nått till oss lika så väl som till hela Europa, oaktadt vi icke köpt den med uppoffring af tusentals lif, oaktadt den ej framträngt till oss genom brödrakrigets kanondunder och oaktadt vi ej behöft en brinnande hufvudstads belysning för att kunna läsa dess skrift. Och hvad ha vi då läst? Vi ha läst att hvad blodoch jern-politiken medfört som resultat: vår tids vapenskrammel, det evinnerliga jägtandet efter makt och herravälde, efter rikedom och sinlig njutning, alltsammans endast är krusningar på ytan af tidens ström; vi ha lärt oss inse, att på strömmens botten framgår tyst men säkert kunskapen om anden och naturen, att hand i hand med denna kunskap går medvetandet om menniskans rättighet att vara sin egen herre, frihetens och den inbördes solidaritetens verldsupprörande tanke. Vi ha lärt oss att vakna upp ur den förslappning, den dåsighetens sömn, som hvilade öfver nationen efter olyckorna år 64, vi ha lärt oss att till och med om man vill ännu längre förhålla vårt lilla fosterland dess solklara rätt, så måste det dock äfven hos oss komma en ljusare framtid efter all denna jäsning och allt det virrvarr, som nu skakar hela det gamla Europa. Jag kan ej framdraga faktiska bevis för mitt påstående, men jag uttalar dock som ett personligt intryck, hvilket jag fått under ett år tillbragt midt i hufvudstadens starkast upprörda lif, att der har börjat röja sig ny kraft och ny energi på många punkter, att der ut öfver vårt fådernesland brusar en ström af friskhet och helsa, hvilken möjligtvis redan under det kommande året kan åstadkomma sfaktiska framsteg, att på det hela taget, tron på framtiden börjat slå rötter. Och tron kan ju försätta berg. NMen skall tron också kunna flytta Slesvig tillbaka till Danmark? Ty detta är dock till att börja med bland det vigtigaste, menar ni. Jag har på den allrasista tiden åter hört rykten om Bismarcks förslag med afseende på Nordslesvigs återlemnande, men, uppriktigt taladt, är jag, efter att så många gånger förut ha blifvit sviken i Le KL , 74 är, mina förhoppningar, mest böjd att betrakta dessa rykten som på all sanning fullkomligt blottade, tomma hjernspöken, hvilka hvarje ögonblick få en påle genom lifvet på sig, men likväl beständigt smyga sig upp ur grafven och börja spöka på nytt. ag samtalade visserligen nyligen med en ansedd tysk politiker och han var af annan åsigt. Han påstod, att den store förbundskanslern helt enkelt at politiska klokhetsskäl måste återlemna Nordslesvig, hufvudsakligen emedan Ryssland i den ännu sväfvande slesvigska frågan har det bästa svepskäl för ett eventuelt krig med Tyskland, men också derföre att det nya, stora tyska kejsarriket i sjelfva verket bör stå sig långt bättre på att ha Danmark till allierad, vänskaplig makt, än på att vid alla förekommande stridigheter kunna bereda sig på ett kallt luftdrag från Norden. Ja se, dort liegt der Hund begraben. Den omtalade tyskens räsonnement har måhända alldeles ingen hållbar grund, oaktadt han påstod, att dessa hans åsigter delades af alla hans landsmän, men skulle det verkligen ligga någon sanning deri, skulle Bismarck verkligen. umgås med planer om att återlemna Nordslesvig, så har han otvifvelaktigt in mente just denna historia om den allierade, vänskapliga makten och har det på ett för Danmark ingalunda behagligt sätt. De ofvan antydda ryktena förtälja nemligen nu, liksom åtskillige gånger förut, att Bismarcks anbud till den danska regeringen skall gå ut på det dansktalande Slesvigs äterlemnande, emot att Danmark sedan till gengäld afslutar en offoch defensiv allians med Preussen samt går in i det tyska handelsförbundet. Men detta betyder, öfversatt på god, ärlig danska, endast, att Danmark tillsvidare skall bli en tysk amiralstat, ända till Preussen finner för godt att ordna för det på samma sätt som för Baiern, Baden och Wärtemberg. Och det faller af sig sjeltt, att vi på ett dylikt anbud endast kunna svara: Mycken tack, allt det der klingar ju ganska vackert, men vi kunna ej ha den äran. Striden för —— — —