Göteborgsposten – 3 januari 1872, sida 2

het ansåg för husvudbeståndsdelen i den amerikanska räkning, som skulle underställas skiljedomstolen i Gentve! Dertill komma ytterligare de under de azdra afdelningarne uppställda fordringarne! Håren resa sig på ens hufvud, då man tänker på den totalsumma, som sålunda skulle kunna komma i dagen! Man måste bereda sig på minst 500 mill. pund sterling. Det skulle utgöra 12, milliarder fres — eller 7!(milliarder mer än Frankrike skall betala Tyskland! Det antagandet ligger visserligen nära till hands, att Amerika ställt sina fordringar så högt, endast för att inkasseringen, äfven efter ansenliga afdrag, skulle ännu alltjemt afkasta en betydande summa. Detta skulle onekligen vara fiffigt, men alls icke honett, och för staterna och folken torde det dock till sist vara, likasom det är för de enskilda, ännu nödvändigare art kunna fordra att anses för honett, än att eg åtskilliga millioner mer i sin skattkammare. Det skall bli underligt nog att se, huru skiljedomstolen skall reda sig i denna sak. Här torde vara skäligt att, i samband med den engelsk-amerikanska skiljedomstolen, erinra om det ryska sändebudet Katakazys i Washington kif med Förenta Staternas president och derat följande aflägsnande. Den diplomatiska brefvexling, som af denna anledning fördes mellan Petersburg och Washington, meddelas nu i de amerikanska tidningarne. Statssekreteraren Fish yttrar om Katakazy: Han sökte vid alla tillfällen att försvåra, fördröja och korsa de underhandlingar, som inledts mellan Förenta Staterna och Storbritannien för reglering af deras ömsesidiga differenser, och han har på alldeles samma sätt inblandat sig i utförandet af Washingtonssördraget. Kortligen, hufvudklagomålet var, att han opåkallad sökte tillintetgöra en fredlig öfverenskommelse mellan Förenta Staterna och Storbritannien. De ryska svarsdepescherna äro hållna i undvikande ton. Det är emellertid naturligt, att hr Katakazy icke här handlat af egen drift eller af en blott nyck, utan enligt uppdrag från högre ort. Det är äfven tydligt, att det ryska kabinettet velat hindra en fredlig biläggning mellan England och Förenta Staterna, antagligen i afsigt att sålunda beröfva det förra kraften och förmågan att bidraga till hämmandet af Rysslands planer. England bör sålunda nu kunna veta, hvad det har att hålla sig till. Dess ställning är i sanning prekär och nu mer än någonsin, sedan dess ende naturlige bundsförvandt, Frankrike, blitvit svårt lemlästad.