Göteborgsposten – 30 december 1871, sida 1

Veckokrönika. De förflutna juldagarne. — Olika omdömen. — Hvad man får trösta sig med. — Hin Häle i vedboden, skizz efter naturen. — En passande nyårsgåfva. — Ohyfsadt skrifsätt. — Från teatrarne. — Nyårsönskningar. Juldagarne äro förbi, det är nu ett faktum som hela landets tidningspress samvetsgrannt och med en rörande enighet förkunnat sina läsare, liksom de icke visste det förut, men lyckligtvis är det, för ostördt bibehållande af småherrskapets goda humör, också ett faktum att julbordet och julgranen ännu stå qvar. För de små, hvilka finna en hel verld af tjusning och behag i de odetydligaste julklappar, som upphäfva glädjeskratt på glädjeskratt vid åsynen at en ask tennsoldater eller en docka med riktigt bår att frisera, har denna Jul utan tvifvel varit lika angenäm, som någon föregående, men för oss stora, hvilka de dyrbaraste presenter knappast kunna aflocka ett uppriktigt leende, som mottaga ett guldur med ett förbindligt: Åh! syperbt! Nej, det är sannerligen för mycket! men tänka inom oss: Det kunde gerna varit guldkedja med! eller mönstra ett moiresidentyg med pröfvande blickar och derefter sött utbrista: Tack, snälla Adolf, men du vet visst icke att brunt är modefärgen! för oss, hos hvilka anspråken hållit jemna steg med åren, ha nog det välsignade regnandet och dem eviga blåsten varit en källa till jeremiader i oändlighet. Det är också en smula förargligt, vi medge det gerna, att hvar man får tag i en illustrerad tidning eller d:o tidskrift för året ideligen se julen och dess fröjder framställda inom en ram af snö och is, under det att samtidigt regnet piskar rutorna och stormen arrangerar små orkestrar mellan springorna i de illa kittade innanfönsterna. Men äfven den surmulnaste och mest knarrige rheumaticus böjer sig helt säkert med tålamod för nödvändighetens lag, då han betänker, att just denna väderlek är den mest efterlängtade för kärnan af landets befolkning, den, som sysselsätter sig med landtbruk och ladugårdsskötsel, som behöfver vatten, och mycket vatten till sina bruk och qvarnar. Och der han sitter i sitt varma rum, vid en god brasa, nedsjunken i en länstol studerande en intressant bok, Jules Vernees snillrika Månrosa t. ex., med en läcker middag eller aftonmåltid i perspektiv, bör han väl också skänka en tanke åt dem, för hvilka snö och frost äro en ytterligare tillökning i eländet . ... : Välgörenheten är, det är nogsamt bekant, en dygd, som minst af alla behandlas som en främling i Nordanland i allmänhet och inom detta samhälle isynnerhet, och dess utöfvande har under julen ingalunda försummats. Bland de drag af frikostighet som kommit till vår kännedom inregistrera vi med nöje, på derom af kamreraren vid fattigförsörjningen gjord framställan, att konditor C. Nissen till julen begåfvat hjonen vid nämnde barmhertighetsinrättning med 850 st. hvetebullar och hr F. Miihlenbock med omkr. 10,000 st. äpplen. Hvem har ej läst Runebergs herrliga Julqvällen och hvem ihågkommer ej den målande inledningen dertill? Den bleke månen sken på mon Af hunger tjöt i klyftan lon... Så lyder don. Hvem skulle väl vidare kunna tänka sig att alldeles i värheten af vårt eljest mot alla slags rofdjur — kanske med undantag af björnar och Åugglor — så väl förvarade samhälle, en dylik passagerare drifvit sitt spel, till stor förskräckelse för hönshusens och ankgårdarnes enfaldiga befolkning. Så här förtäljer man om denna märkvärdigasak: En af jaldagarne var det en faslig uppståndelse bland sjädersäna å en af egendomarne i Gamlestaden. Tock-tock-tock tockots! allarmerade sultanerna i hönsgårdens harem sina hufvudyra sultaninnor, som struttade omkring hit och dit, då och då ställde sig på ett ben, lade hufvudet på sned och inbillade sig se ogement slipade ut; Rap, rap, rap, snattrade ankorna och bildade queue utan den ringaste anledning; Vov-vov-vov, varnade den vaksamme Caro vid gårdsgrinden. Det var tydligt att någonting ovanligt var på färde. Man huad? MNMatcamma urnaO od