Göteborgsposten – 28 december 1871, sida 1

Det var naturligtvis en dåraktig svaghet; men kärleken har öfverflöd på sådana svagheter. — Om det verkligen är er afsigt att göra er af med smycket, sade han, skulle jag gerna vilja ha det. Jag skulle gifva mer än någon pantlånare — tjugo pund, till exempel i stället för tio, och till på köpet ett nytt smycke åt er. Jag skulle ej utan något slags ersättning vilja beröfva er en prydnad som ni tycker så mycket om. Jag har fattat tycke för sjelfva formen af smycket och skulle verkligen gerna vilja ha det. IIvad säger ni nu, mrs Austin — skall detta bli en affär mellan er och mig utan någon vädjan till er man som kunde bli förargad på er för det ni invigt mig i era husliga hemligheter? Ni kan säga honom att ni fått penningarne från pantlåneinrättningen. Låt oss uppgöra affären genast. Han öppnade sin börs och tömde innehållet pa bordet. Bessio Lovel tänkte på hur lyckliga de menniskor måste vara som kunde bära så mycket kontanter på sig. — Det är jemnt tjugofyra pund här, sade han i glädtig ton; låtom oss derföre bestämma priset till tjugofyra pund. Han såg att hon gaf vika. — Och vill ni verkligen gifva mig ett smycke förutom alla dessa penningar? sade hon misstroget. — Ja, ett så vackert smycke som jag kan finna vid Rue de la Paix. Detta har diamanter, och det jag kommer att köpa skall ha diamanter. Det är sjelfva formen, tillade han, som jag fattat tycke för. — Ni är ofantligt ädelmodig, mumlade Bessie ännu något tvekande. — Ädelmodig! Bah, ädelmod har ingenting att göra med denna sak. Det är blott en nyck af mig, och jag skall anse mig stå i stor förbindelse hos er om ni tillfredsställer denna nyck. Frestelsen var oemotståndlig. Att erhålla de penningar som erfordrades — mer än dubbla den summa hennes man behöfde — och dessutom få ett annat smycke!