Göteborgsposten – 23 december 1871, sida 1

Noga räknadt torde krönikeskrifvaren i dag göra sig såsängt besvär — om det eljest är något! — sör att underhålla en vördad allmänhet. Ty vi föreställa oss, att i dag har en eljest, som vi våga hoppas, gunstbenägen och välvillig läsarinna eller läsare, föga tid ötver från sina husliga bestyr, sina affärer och sina julklappsfunderingar att egna åt vårt anspråkslösa snigksnack. Man får Postonpå morgonen: Åh, gudbevars, två nummer på en gång! Det är sannerligen alldeles för mycket! Och så löper ögat genom annonsspalternas digra afdelning, dröjer en half sekund vid telegrammerna, halkar lätt öfver ÅUlnlandet och notisafdelningen samt stannar slutligen på Veckokrönikan. Krönika! Aha, jaså, låt se... hm bm... Hvad nu då — Jo, kära frun, karlen är här med granarne och mossan och så skulle jag frågas, om det skall doppas som vanligt i dag eller ... — Jag kommer genast... nej, krönikan får vara till helgdagarne, då har man god tid ... Så slungas tidningen undan i en vrå, uppenbarar sig i morgon afton som omslag till ett präktigt svart sidentyg, i elegant gratiskartong, en den allrakärkomnaste present från den uppmärksammaste af alla söta gubbar och så blir den stackars krönikan, upplockad bland allt det andra pappersskräpet, till slut kanske på sin höjd läst un ler hvilotimmarne i jungfrukammaren eller betjentrummet. Kanske går det så, kansko också icke... vilha i alla tall gjort vår pligt! Det är för öfrigt nu just den tidpunkt på året, då vi tidningsmenniskor som allravärst krumbugta oss för våra läsare, ta på oss vår mest intagande min och utlofva minst sagdt guld och gröna skogar. Det vill säga, vi svenska tidningsskrifvare, icke alla, men en rätt artig samling ändå, ty i utlandet känner man icke till den löjliga plägseden att vid hvarje års slut hålla en liten föreläsning, ja, stundom en formlig predikan för sina ärade läsare om hvad man uträttat under det förflutna och ämnar uträtta under det kommande året, hvilken föreläsning till yttermera visso upprepas i tidningens spalter 2, 3 eller flera gånger, alltefter som spaltfyllnaden kräfver. Ötverallt annorstädes har man fått klart för sig, tidningsredaktörerna likaväl som allmänheten, att en tidnings bästa program ligger i hennes oupphörliga utveckling, hennes stadiga framåtgående, utan allt slags bombastiskt trumpe tande vid hvarje årsskifte, alldeles som pajazzon utanför akrobattältet skrålar sitt: Kommen Sie mal hier, meine Herrschaften! När en tidning utlofvar, att hon fortfarande skall med samma uppmärksambet följa tilldragelserna utom och inom landet, skall ha en vaken blick för kommunens angelägenheter, ämnar bestå sig med särskilda korrespondenter vid den eller den utställningen Kc., så är detta något som faller af sig sjelft och helt simpelt är i tidningens eget intresse, om hon ej vill se sig öfvergifven af sina läsare. ePuffmakeriet i detta hänseende torde den allvarliga delen af pressen böra öfverlåta som okränkbart och uteslutande privilegium åt skämttidningarne. När Söndags Nisse, som, tack vare Gustaf JVahlboms genialiska, inom vårt land så godt som unika teckningar samt Frans Hodells och andra glada själars lätta pennor fortfarande har obostridd rang såsom primus inter pares, utlofvar en humoristisk gra