Göteborgsposten – 21 december 1871, sida 2

de sista dygnen aftagit så, att tillfrisknandet j han sägas vara börjadt och att man redan kan tala om rekonvalescens. Denna stora förändring gör sig äfven märkbar i de engelska bladen. Under det att de i förliden vecka knappast talade om annat än tronföljarens sjukdom, ha de deremot nu återvändt tillj bvardagslifvet och dess sysslor, och sjelfva i Times innehåller nu icke längre några ledande artiklar om prinsen. En allmän lättnad i stämningen bland allmänheten är märkbar. Vi ha förut påpekat, att i det allmänna och lifliga deltagandet för prinsen politiska skäl måste ha gjort sig gällande. Det engelska samfundet befinner sig i en andlig utvecklingsprocess, som ännu endast uppnått sina första stadier, men hotar nästan alla traditionela begrepp och känslor med en fullständig revolution. De slesta engelsmän se icke detta och vilja ej se det; de lefva för ögonblicket, för dagens arbete, för affärerna och vilja ej störas af pinsamma framtidsbetraktelser; då och då vaknar litet bekymmer öfver det sluttande plan, på hvilket den radikala politiken inåt och den asiatiska likgiltigheten utåt låta det glida, men så förjagar man dessa störande tankar, låter Gladstone och John Bright sörja derför och kastar sig med förnyad ifver på byggandet af nya ångbåtar eller på omsättningen i thå. Den republikanska propagandan, som efter några års icke ofruktbar förberedelse genom sådana ardetsledare som Odger, Bradlaugh, Potter m. fl. nu adopterats at fashionabla och förnäma parlamentsmedlemmar, är ett af de tidens tecken, för hvilka de makliga engelsmännen velat till hälften blunda. Det var ju endast skämt, hvem kunde på allvar tro, att sir Charles Dilke, sonen at den sir Ch. Wentvort Dilre, som var partner i prinsgemålens spekulationer med Kensingtonstomterna och till lön härför blef af drottning Victoria gjord till baronet, eller att mr Auberon IIerbert, den utprägladt torysinnade grefvens af Carnaroon unge broder, skulle mena något ondt mot konungahuset eller kunna uträtta något emot detsamma. Det var visserligen sant, att prinsessan Louises hemgift nyligen förklarats af nära halfva arbetarebefolkningen i England för en otillbörlig plundring af folkets egendom och att det på många folkmöten öppet uttalats, att prinsen af Wales aldrig skulle tå bestiga Englards tron, men det var ju endast utbrott af de fria engelsmännens böjelse för excentricitet, de farliga tendenserna skullo nog ge sig, om de finge luft och kunde fritt uttalas, debatten var ju i den aldra bästa gång under rikt begagnande af de åkta engolska argumenten: knytnäfvar, stolsben och skämda ägg. Men så kom prinsens farliga sjukdom, och med ens blef det klart, att här fanns en påtaglig fara, att frågan om en republik var ej allenast en abstrakt teori, egnad till tema för diskussionsklubbarne, utan en utomordent) gt praktisk sak, vid hvilken ingripande förändringar i hela Englands politiska, sociala och ekonomiska system voro på det närmaste knutna. Man tyckte sig liksom känna den fasta samhällsbyggnaden darra och remna; den nyss så abstrakta frågan om monarki eller republik framträdde plötsligt för hvar och en med konkret eftertrycklighet. Om prinsen af Wales dog, skulle ju tronen derfor icke bli ledig; han har sjelf två söner, af hvilka den äldste är nära åtta år gammal, och om döden än skulle drabba dem, sä finns det ännu en hel skock af hans bröder, af hvilka den äldste, hertigen af Edinburgh, redan är en vuxen man om 27 år. Men den säkerhet, som för ett tjugutal år sedan omgaf den monarkiska principen i Eogland och skulle obetivgadt vördat den, hade den också endast varit knuten vid ett barn i vaggan, — denna säkerhet finnes nu ej mera. Och det är tanken derpå, som afspeglat sig i dessa veckors oro och bekymmer; den stämning, som sålunda genomströmmat det engelska samfundet, är i och för sig en reaktion mot den forna likgiltigheton. Prinsens af Wales sjukdom skall antagligen derför visa sig ha varit en stor lycka för England. Att han sjelf såsom hvarje annan dödlig skall af sitt gläntande på dödens port mottaga en andlig mognad och utveckla sin karakters allvarligare sidor, är naturligt; men det engelska folket har äfven fått en lexa, som det ej kan lemna utan afseende. Flere af de franska ministrarne åtföljde Thiers, då han begaf sig till det utskott, som skulle förhandla om regeringens i nationalförsamlingen väckta förslag angående hufvudstadens återflyttande till Paris. Utskottet består af 30 ledamöter, af hvilka 8 äro för Paris, 10 äro obeslutsamma och de öfriga 12 emot Paris. De ifrigaste motståndarne mot flyttningen äro tvenne — republikaner: hr Ör rAnAnA A C mat nnantralan