Göteborgsposten – 21 december 1871, sida 2

——— ——— s—k——— Detta si ta yttrades til de bida hoppsulla plantorna vid fönstret. — Hon är ej nin tunt, ro a!e den äldste. Jag har ingon tant. — Jo, detta är din tant Clarissa. Har du ej hört rappa tala om henne? — Jo, jag kommer ihåg, sode gossen hastigt. Jag kommer ihåg en afton då han talade om Arden och Clarissa och då han slog pannan emot kaminhyllan på det här sättet, tillade gossen i det han utförde en pantomim af förtviflan. — Sådant kommer på honom ibland, sade Bessie Lovel, då ban talar om att hans lif är förfeladt, att han förstört sina framtidsutsigter och dylikt. Man brukade gå på alldeles förskräckligt i den vägen då vi voro i Australien, tills han skrämde mig så att jag ej visste hvad jag skulle taga mig till, emedan jag trodde att han skullo beröfva sig lifvet en eller annan dag. Men han har varit bättre sedan vi kommo hit till Paris. Det glade lifvet här passar honom. Han säger att han ej kan lefva utan gällskep. Clarissa suckade, så föga hon än visste om sin brors lif, vissto hon dock tillräckligt för att vara öfvertygad om att hans böjelse för sällskap hade varit hufvudsakliga anledningen till hans ruin. Hon tog en af sina brorsöner i knät och lät honom loka med sin urkedja. Båda barnen tycktes vara rätt snälla och intelligenta, men hade det lillgamla utseende som kommer af oafbrutot umgänge med fullvuxna personer och tidig bekantskap med brödbekymmer. Hon kunde endast stanna en halftimma hos sin svägerska, men såg att denna skyldighetsvisit beredde den stackars lilla försummade hustrun stor tillfredsställelse. Hon hade ej kommit tonhändt utan medfört en present åt Bessie Lovel, som kom dennas ögon att lysa med en del af sin fordna glans — ett stort ovalt smycke af massivt guld hvari ett malteserkors af små diamanter var infattadt. Det var en at de simplaste prydnader Daniel Granger gif