rissa redan sett. Äfven barnen hade blifvit upputsade efter mrs Grangers ankomst. Hon böjde sig ner och kysste båda de små barnen med verklig modersömhet, i det hon tänkte på sin egen älskling och olikheten mellan hans utsigter och deras. Sedan lade hon efter åtskilliga varma smekningar en napoleondor i hvartdera barnets hand att köpa Ånamnam för och reste sig upp för att gå. — Jag måste skynda härifrån, Austin, sade hon; mon jag skall komma tillbaka mycket snart om jag kan. Farväl, min älskade, och Gud välsigne dig. Den omfamning som följde efter dossa afskedsord var mycket öm. Det hade varit ljuft att träffas åter efter så många år, och det var hårdt att nödgas lemna honom så snart — att lemna honom med den öfvertygelsen att hans lif var förfeladt. Men Clarissa hade ej tid att dröja. Tankon på barnet i Luxembourgerträdgården hade oroat henne en god stund. Dessa förstulna möten kunde endast bli myckot korta. Hon såg på sitt ur då hon kom tillbaka ut på gatan och fann till sin fasa, att hon varit nära en hel timma borta från sköterskan och barnet. Vagnen väntade vid ingången till Luxembourgerträdgården och kusken kestade en förvånad blick på henne då hon trädde in. Ja der syntes barnets blå sammetspelis vid ändan af en gång. Clarissa gick hastigt dit. — Min älskling! utropade hon. Har han väntat på mamma? Jag hoppas att han ej ledsnat vid trädgården, amma? — Jo, min fru, han bar verkligen ledsnat, svarade mrs Brobson med butter min. Det finns ej mycket här i trädgården som en hel timma kan tängsla uppmärksamheten hos ett barn af hans ålder och dertill då det blåser en kall ostlig vind! — Hvarföre förde ni ej hem honom i vagnen, amma? Det skulle ha varit bättre än att han löpt fara att förkyla sig.