Göteborgsposten – 19 december 1871, sida 1

— Jag bör vara mycket lycklig, svarade Clarissa med en svag suck, kanske tänkande på att hennes lif, huru lyckligt det än var, dock ej alldeles motsvarade hennes flickålders obestämda framtidsdrömmar — jag bör vara mycket lycklig, mycket tacksam mot försynen; och vet du, Austin, min gosse är den älskligasto varelso i verlden! Austin Lovel såg tveksam ut för ett ögonblick, till hälften böjd att tro uttrycket min gosse ha afseende på Daniel Granger. — Du måste se honom, Austin, fortfor hans syster; han är nu nära tio månader gammal och så vacker sedan! — Åh, barnet! sade Austin något kallt. Jag tviflar ej på att han är en liten söt pojke, och jag skulle vilja se honom ganska ofta om det vore möjligt. Men hurudan är Granger sjelf? En god man, hoppas jag? — Han ir full af godhet mot mig, svarade Clarissa i det hon slog ner ögonen, och Austin Lovel visste att det giftermål som gifvit hans syster Arden ej ingåtts af kärlek å hennes sida. De samtalade mycket om den tid då de varit tillsammans på Arden; men om de år som bildat hans lifs egentliga historia talade Austin Lovel högst obetydligt. — Jag har alltid haft otur, sade han i sin bekymmerslösa ton. Det finnes menniskor som aldrig kunna komma in på lifvets stora landsväg. De tillbringa eitt lif med att vada genom moras och arbeta sig fram genom busksnår, men komma aldrig till någon fri och fast punkt. Min bana har varit sådan. — Men du är så ung, Austin, och kan uträtta så mycket ännu, inföll Clarissa. Han skakade på hufvudet med en min af hopplöshet som på samma gång uttryckte likgiltig het. — Nin käraste syster, jag är hvarken en Raphael F eller en Dorg, sade han, och jag behöfde vara den ene eller . andre för att godtgöra det förflutna. Men så länge jag förmår föra en pensel för att underhålla den lilla grin