Göteborgsposten – 18 december 1871, sida 3

— Clarissa tog ömt den lilla handen mellan sina handskbeklädda fingrar. Hennes brors hustru gick in i sin mans arbetsrum och kom ögonblicket derefter tillbaka samt bad den främmande damen stiga på. Clarissa kom in i ett stort rum, vid hvars andra ända stod en lång smärt ung man i kort sammeterock. Det var hennes bror Austin; blek och något aftärd, med ett utseende som var äldre än hans år, men mycket vacker — en maskulin upplaga af Clarissa sjelf; det var samma fint bildade ansigtsdrag, samma mörkbruna ögon, beskuggade af långa ögonhår. Han lade ifrån sig sin pensel och gick emot henne med något förvirrad min. Hennes skönhet tycktes förtrogen för honom, och dock erinrade han sig ej ha sett henne förr. : Hon höll ut båda sina händer. — Austin känner du ej igen mig? Han uppgaf ett rop af glad öfverraskning och tog henne i sina ermar. — Clarissa! utropade han; min älskade syster, hvad du vuxit till dig! Min lilla kära Clary! Huru lifligt jag minnes det ljufva ansigtet och tårarne och kyssarne och den lilla smärta gestalten i barnklädningen den deg din far skickade bort dig till skolan. Min egen lilla Clary, hvilken lycka att få se dig! Men du har aldrig nämnt att du skulle komma till Paris? — Nej, min älskade, jag ville att det skulle bli en öfverraskning för dig. Och är da verkligen glad öfver att se mig, Austin? — Verkligen glad! Ingenting i verlden skulle kunnat göra mig gladare. — Hvad jag är lycklig öfver att höra det. Jag fruktade nästan att du glömt mig. Du skref så sällan och så korta bref. — Ja, brefskrifning har aldrig varit i min amak, och dessutom hade jag ingenting särdeles angenämt att