Göteborgsposten – 15 december 1871, sida 2

Från Utlandet. Från London telegrateras: PFrinsen af Wales har kunnat förtära litet lifamedel. Glimt af hopp finnes derför ännu. Andehemtningen är hikväl ännu tung och krafterna ha ej återkommit. Det hopp, som telegrafen säger finnas, måste vara ytterst svagt. Det är emellertid sällsamt att se, hvilket deltagande besolkningen visat för prinsen söde, sedan underrättelsen om hans ytterliga fara blef bekant. Man motser öfverallt i landet med den största spänning telegrammerna från Sandringham. Telegrasstationerna äro oupphörligt omringade af personer ur alla samhällsklasser, hvilka aflskrifva de telegraferade bulletinerna. Afven de demokratiska tidningarne erinra om prinsens vänliga karakter och många tilldragande egenskaper. Förbön hålles i de flesta kyrkor för prinsen, och tillämnade festligheter ha på flera platser blifvit inställda. Drottningen har bibehållit sin helsa under denna hårda pröfning?, säger Times; hvilket äfven är fallet med prinsessan af Wales, som med styrka bär sin oro och själssorg. I en ledande artikel yttrar Times: Den fara, som hotar drottningens äldste son kastar ånyo en mörk skugga öfver hennes enkostånd och måste framkalla de sorgligaste minnen. De många bevis på oskrymtadt deltagande och kärlek, som prinsessan af Wales i dessa dagar mottagit, skola öfvertyga henne om det deltagande för hennes sorg, som råder öfver hela landet. Det är en af de välsignelser, som bidraga till att mildra stora olyckor, att de lära oss inse, huru starka de band äro, som förena oss alla, hela den nationala familjen, tronen och hyddan genom inbördes medkänsla och aktningI afseende på det förhållande i Englands regering, som skulle inträda, om prinsen af Wales nu dog och då drottning Victoria äfven i sin ordning måste släppa maktens tyglar, må meddelas följande upplysningar: Såsom förut nämnts, skulle då prinsens af Wales äldste, sjuårige son bli kronans närmaste arftagare. Men i England är en konung lagligen aldrig minderärig. Der finnes icke någon allmänt giltig regentskapslag. Skall man nu kunna förhindra, alt en till regerande otörmögen konung öfvertager regeringen, så måste en speciallag utfärdas, hvilken bestämmer angående regentens person, hans rättigheter och åligganden. Finnes ej någon special lag, hvilken träffar åtgärder för ett sådant fall, så kan en minderårig konung, ja, tillochmed en barnkonung som Henrik VI, hvilken vid sitt tillträde till regeringen endast var nio månader gammal, bestiga tronen och regera sjelfständigt, åtminstone till namnet. Det är likväl icke troligt, att ett sådant tillstånd skulle upprepas, som det hvilket fanns efter Henrik V:s död. Ett regentskap måste derför insättas. Ett sådant har också redan funnits i England. På Henrik VIII skulle år 1547 Edvard VI följa; men eftersom denne ej var mer än tio är gammal, så bestämde parlamentet, att, tills konung Edvard fyllt sitt adertonde år, ett af sexton pesrs sammansatt regentskapsråd skulle representera honom. Någonting liknande skulle väl derför nu äfven inträffa, under förut sagda eventualiteter, kanske med prinsessan Alexandra, då blifvande tronföljarens mor, eller med hans äldste farbror, prins Alfred, i spetsen.