Göteborgsposten – 14 december 1871, sida 2

— Klockan iir nära två, sade hon, och jag måste gå in. Ni kommer naturligtvis och frukosterar hos oss? — Jag tackar — nej. Jag har en affär som kallar mig tillbaka fill staden omedelbarligen. — Mono mr Granger skall bli förundrad då han får höra att ni varit här utan att helsa på honom. — Behöfver mr Granger få veta att jag kommit? frågade George Fairfax i låg ton. Clorissa blef högröd. — Jag har inga hemligheter för min. man, mr Yairfax, sade hon, ej ens hvad småsaker beträffar. — Ah, jag ber om förlåtelse! Jag behöfver ej hålla min härvaro hemlig, men jag kom endast i afsigt att tala med er om ett ämne, för hvilket jag visste er vara djupt intresserad, och tänkte ej på att helsa på mr Granger. De gingo långsamt uppför den gräsbeväxta sluttningen under det de talade, och efter da sista orden uppstod en paus, hvarunder Clarissa påskyndade sina steg något, under det George Fairfax fortfarande höll sig vid hennes sida. Hennes hjerta klappade hastigare än vanligt, och hon hade en obestämd känsla af fara i denne mans närvaro — en känsla af att ett nät väfdes omkring henne, en dunkel misstanke att detta skenbara intresse för hennes bror dolde en djupare känsla. Vid hvarandras sida kommo de ut ur dalen och in på en kort allå af lindar, vid hvars ända en bred gräsplan sträckte sig. En man på en groflemmad grå häst red långsamt emot dem öfver gräsplanen — Daniel Gränger. Denna tafla — hans unga hustru promenerande i lindallen med George Fairfax vid sin sida — återkom i framtiden med sällsam liflighet för mr Grangers syn. Godsegaren steg af hästen och ledde den vid betslet, under det han gick fram för att möta mr Fairfax. De båda männen togo hvarandra i hand, men ej särdes hjertligt. Mötet förvånade Daniel Granger något. Det var ganska eget att fiona en man, hvilken han trott vara i andra ändan af England, promenera i parken med. hans