Göteborgsposten – 14 december 1871, sida 1

—— ——— kunde roa dem, just ett sådant sällskap en artist är färdig att söka då i hans hem ej finnes något inflytande starkt nog för att hålla honom stadig och då i hans karakter ligger den böjelse för vagabondlif som varit er brors olycka. Jag talar fullkomligt oförbehållsamt med er, som ni finner. — Jag är tacksam derför. Arme Austin! om han iott hade gjort ett klokare val. Men hans hustru älskar honom, sade ni ju? — Alltför högt, kanhända, ty hon är mycket böjd för att plåga honom med utbrott af svartsjuka, och han är ej den man som lätt uthärdar sådant. Hon följer honom ej i sällskaper, och jag betviflar verkligen att ett halft dussin af de personer med hvilka han umgås vet att han är gift. Jag fann hans sociala ställning mycket förbättrad, tack vare era penningeremisser, utan tvifvel. Han bodde fortfarande vid Rue du Chevalier Bayard — som ni naturligtvis vet — men hade flyttat en våning längre ner och skaffat sig ett särskildt rum att måla i. Hustrun och barnen voro ej tillstädes och hela rummet var fullt af besökande, under det han målade. Luften förmörkades af tobaksrök och gästerna drucko den afskyvärda malörtsdekokt, hvarmed unga fransmän lägga grunden till galenskap och tidigt förderf. — Det der är ingen vacker skildring, sade Olarisse med en djup suck. — Nej, min bäste mrs Granger, men den är trogen. Mr Lovel hade vunnit en viss ryktbarhet för sin konst och börjat få högre betalning för sina taflor; men jag tror att han har en benägenhet att slösa med penningar som gör att han alltid har dåliga affärer. — Hvad skall jag göra? utropade Clarissa bedröfrad ; hvad kan jag göra för att hjelpa honom. — Jag kan knappt råda er till någonting. Kanske att, om ni befunne er på platsen, ert inflytande skulle förmå någonting. Jag vet att han älskar er och blir mera rörd blott af att höra ert namn gämnas än af allt hvad