blommor som lugts mellan bladen i en bok. Och tör den händelse att hennes son gifte sig måste hon naturligtvis afstå från allt detta — måste skaffa sig ett nytt hem utom Lyvedons murar; ty hon var ej den qviuns som ville inneha andra platsen i ett hus. Om hon således såg saken ur rent egoistisk synpunkt, hade hon ollt skäl att vara nöjd med förhållandena sådana de nu voro; men det var ej på sig sjelf hon tänkte. Hon såg att lugn fattades hennes son, och hon hyste i hemlighet den öfvertygelsen att han var olycklig. Det hade varit mycket i haus förflutna lif som gjort henne sorg, och för hang framtida lif hade hennes hufvudsakliga förhojpning varit fästad vid ett passande giftermål. Hon var en qvinna med stark religiös känsla och hade gjutit många bittra tårar samt bedt många böner för den älskade sonens räkning. Den älskade sonen fördref emellertid sin tid på ett högst otillfredsställande sätt. IIan fann vägarne och stigurno i grannskapet af Lyvedon anmärkningsvärda endast för deras damm. Naturens behag egde för honom föga lockelse. Godsct var vackert, och det var utan tvifvel en god sak att ega det; men George Fairfax bade fört ett allt för vildt lefnadssätt för att finna lycka i enkla, landtliga sysselsättningar. Sedan han derföre i ett par månader uthärdat enformigheten på Lyvedon, blef han på en gång o idligt trött vid alltsammans och sade sin mor att han ämnade rosa till Schwartzwald. — Det är för tidigt att skjuta tjädrar, sade han, men jug tror nog att jag skall finna andra sysselsättningar dernere. Här gör jag dig ivgen glädje, min mor, och då j jag är borta kan du roa dig ejelf med att utföra några af de förbättringar vi talat om. Mrs Fairfax försäkrade sin son att hans närvaro alltid var ett nöje för herne, men att hon naturligtvis mest af allt i verlden önskade hans lycka, och att det gjort henne ondt att se honom mindre lycklig. — Jag hoppades att besittningen af detta gods skulle gifva dig en behaglig sysselsättning eade hon, och att du