Göteborgsposten – 12 december 1871, sida 1

— — —— Daniel Granger såg först på sin dotter och derefter på sin hustru. Det var någonting i detta samtal, något halft betydelsefullt, som misshagade honom. Hvad var var väl George Fairfax att vare sig hans hustru eller dotter skulle intressera sig för honom? — Clarissa har kanbända ej tyokt att saken varit värd att omnämna, sade han. Den är för oss af ringa vigt. Han slog bort ämnet, men i sitt innersta hjerta förvarade han minnet af sin hustrus förlägna sätt. Han hade ej glömt den ritportfölj i hvilken George Fairfaxs porträtt så ofta förekommit. Det hade på den tiden synts konom vara en omständighet som ej egde ringaste vigt — en ren tillfällighet; det ena hufvudet kunde lika väl ritas sou det andra — hade han sagt för sig sjelf. Men han visste nu att hans hustru ej älskade honom, och han ville veta om hon någonsin älskat en annan. XXIX. Clarissa skref till sin bror — ett långt bref, fullt af värma och ömhet, med kärleksfulla helsningar till hang barn och äfven till den hustru som stod så långt under honom. Hon inneslöt tre tiopundsnoter, allt som återstod henne af qvartalets nålpenningar. Huru bittert ångrade hon ej nu att hon varit så slösande! Mot slutet af brefvet gjorde hon ett uppehåll. Hon hade bedt Austin skrifva till henne för att låta henne veta allt som rörde honom, de förhoppningar, de framtidsplaner han hyste; men det var en omständighet som förorsaksde henne bryderi då hon tänkte på att hon skulle erhålla bref från honom. Från första dagen af sitt äktenskap hade hon varit angelägen om att visa alla sina bref för sin man; hon hade ansett detta för en skyldighet, lika väl som att hon visat dem för sin far, hvilken dock sällan gjort sig den mödan att läsa dem. Men Daniel Granger läste sin hustrus bref och