Göteborgsposten – 12 december 1871, sida 1

är, YeL.; YJe116U CHDHÄhUO (wmi. är, 3 Dec, i Sofverstad (Skanc). Några månader i Paris. Studier och intryck at en resande landsman. Paris d. 6 December. Jag återkommer just ifrån Versailles, dit ag hade begilvit mig i afsigt att öfvervara tationallörsamlingens äteröppnande och från residentens egen mun få höra hans otåligt tvaktade budskap. Versailles ligger, som något hvar känner, cke mera än en timmas väg trån Paris ifall man väljer jornvägen eller halfannan om man sår med spårvagnen från Louvren. Den sistvämnda vagen är nästan den angenämaste, om man icke har alltför brådtom och solen icke skiner för varmt om sommaren eller vinden blåser för kallt om vintern. Ingendera delen var just förhållandet i dag, men jag valde ändå jernvägen i den hemliga förhoppniugen att under särden kanske kunna öfverraska några politiska hemligheter. Hvem kan vom? — tolk slartvar efter sig så mycket saker på resor, kanske kunde jag hitta någon politisk partiplan. Jag blet icke så lycklig, och ehuru kupöen var fullproppad med mer eller mindre politiska figurer — ehuru man kan lura sig betängdt på den saken, om man bedömer utländska politici efter våra riksdagsgubbar, — så tyckte jag mig ändå nästan märka att de icke visste stort mera om hvad presidentens budskap skulle komma att innehålla eller hvad den begynnande sessionen skulle komma att bära i olit sköte än min anspråkslösa person; likväl gjorde jag en anmärkniog under ähörandet at samtalet; det var att mängden vore atgjorda anhängare af församlingens flyttning ull Paris. Naturligtvis borde det så vara i det sista tåget före seancens öppnande, expressen af kl. 11,33, som icke ens tillät eina resande att frukostera i Versailles, hvaraf man kan sluta till deras känslor för den otficiela hufvudstaden. Jag såg väl inga matsäckar, men för resten hade passagerarne utrustat sig, Bom om det skulle bära utaf till Nordpolen. Pelsar och fotpåsar! de mest härdade insvepte Big i tjocka plaider och resfiltar. Och i sanning, när man kom fram till Versailles tyckte man sig vara i ett annat land. Kylan kändes skarpare, en kall blåst drog igenom de breda gatorna, som, jag begriper ej hvarföre, ha svårt att förlora sin prägel af ödslighet, äfven om de äro folkupptyllda. Snön hängde i träden och läg till och med qvar på gatorna. Det var iogen tid att försumma för att få en någorlunda hygglig plate och jag begaf mig dertöre genast upp till den tribun, hvartill min biljett gaf mig rättighet Väntan blef emellerud lång och det var återigen ingentiog annat att göra än att höra på grannarnes samtal. Hvad man här egentligen tycktes förvåna sig öfver, var att ran återfann församlingen på samma sätt som man bade sista gången sett den när den åtskildes för ett par månader sedan. Huru? två månader, och ingen revolution och ingen statskupp! Men detta är ju icke naturligt i Frankrike — Om man också inte precist sade detta rent ut, så sade man det åtminstone till hälften, och det var nästan en viss missräkning, tyckte jag, som röjde sig i räsonnementerna, ungefär som hos åskådarne at en teaterrepre: sentation, hvaraf man hela tiden lofvat sig samma knalleffekter som i prologen, men der bandlingen utvecklar sig till blott och bart -— LsO MP EE n, ett intrigstycke i det borgerliga dramats stil. Det är för öfrigt helt naturligt att tankarne föras till en teaterrepresentation i denna sal, hvilken för längesedan blifvit så noga be: skrifven att jag nu ej behöfver komma efter med den eaken. Nu med de påtånda gaskro norna deri lågorna likväl blott brunno till hälf ten, spridande detta haltmörker, hvilket hörer till den sceniska apparaten, då klockan slå! tolf och bofven inträder med smygande steg var illusionen komplett, och hettan der upp på tribunen der jag hade min plats, erinrad lifligt om temperaturen i paradiset.