Göteborgsposten – 11 december 1871, sida 2

tionen. Mr och rs Granger hado gått före dem, och mr PFairfax hade gifvit akt på den smärta gestalten vid den rike godsegarens sida, ej missnöjd med att märka att de hade högst obetydligt att säga bvarandra under promenaden. I jernvägskupön fick ban sin plats. midtemot Clarissa och kunde tala med henne så mycket han ville, ty mr Granger, som var trött efter festen, lutade sitt hufvud tillbaka mot kuddarne och somnade helt lugnt. Situationen erinrade mr Fairfax om hans första möte med Clarissa, Men hon hade förändrats sedan dess; det förtjusande uttryck af oskuldsfull uppriktighet som han funnit så fävgslande hade nu ersatts af en qvinnlig sjelfbeherrskning som förbryllade honom ej obetydligt: Han kunde ej komma. någon väg mot denna lugna förbehållsamhet, som dock ej var: utan. behag. Han insåg att han från början till slut i denna angelägenhet varit en narr. I sin förargelse hade han blottat sina kort och väckt Clarissas oro. Han var ej alldeles en beräknande skurk; men han älekade henne; han älskade henne, och hittills. hade ödet alltid varit gynnsamt mot honom då han eftersträfvat något. Daniel Granger som nu sof oskuldens sömn, gällde för honom oj mer än ett stort block i hans väg. Han var ytterst obekymrad om följderna — framför allt den oförrätt som skulle tillfogas andra — alldeles som hans far före honom varit. Clarissas afslag hade väckt till lif alla de sämsta egenskaperna i hans natur — on ihärdig vilja, ott gränslöst förakt för hvarje mensklig varelse som ej var alldeles af hans eget skrot och korn — en djerfhet som gränsade till det diaboliska. Under den korta resan samtalade han. muntert nog med Clarissa om teatrarne i Paris, de senaste pjeser som gifvits på Francais och Odeon, de sista kapplöpningarne 0. 8 v.; men under hela tiden föresväfvade honom på samma gång hans stora plan. Den hade ännu ej tagit bestämd form, men den låg för honom icke desto mindre. — Beaynnerligt att Granger varit så artig, sade han