Göteborgsposten – 9 december 1871, sida 1

2 Agf Ö44 144v4AlIA på många dagar och olyckliga resande, som kommit vilse i snöyran, hittades ihjälfrusna både här och hvar. Då stormen i Söndags fram på aftonen nått sin höjdpunkt voro gatorna så godt som alldeles folktomma, hvem som det kunde satt beskedligt hemma i stugans lugna vrå och hörde stormen hvina kring knutarne, hellre än att vada genom alnshöga snödrifvor och bli nupen i näsan af nordanvinden. Naturligtvis hade vi också kunnat göra det. Men vår pligt som krönikeskrifvare dref oss ut, ut från en hemtreflig och upplyst salong, från älskvärda damer och läskande förfriskningar ut i den mörka, iskalla vinterqvällen, der stormen tutade sina bitande oqvädinsord rakt in i öronen på oss och förfriskningarne utgjordes af snömos och glace au naturel. Mensklighet, vi utbedja oss din beundran! Alltså, med uppslagna rockkragar och hjertat klappande at ädel pligtkänsla trädde vi ut på gatan, men hade så när baklänges kommit in i porten igen, ty i detsamma strök en stormil förbi knuten samt rusade hvinande och hviselande nedåt Skeppsbron, dervid ädagaläggande en bestämd åtrå att befordra vår hufvudbonad som transitogods till Hisingen. Emellertid kommo vi lyckligt ut på gatan och dansade fram på dess glatta bar, ett sjun på händelsernas våg, ungefär lika graciöst och med lika stort nöje som en katt, på hvars fötter man satt nötskal och sedan skjutsat honom ut på hal is, Vi ämnade oss Vestra Hamngatan uppför, på den sida der Lifoch Brandförsäkriogsbolaget Sveas hus är beläget. Vanvettiga tanke! Vi kunna sanningsenligt bedyra, att det vid 8-tiden på aftonen var en fysisk omöjlighet att, kommande från Lilla Torget, d. v. s. mot vinden, passera den stråten utan att krypa på knäna eller steg för steg krafla sig tram utmed husväggarne, hvilka dock voro lika hala och otillgängliga, som hade det varit en rad verkliga ispalatser. Vi afetå från vår föresats och i ordets egentliga bemärkelse blåsa ner på Södra Hamngatan. Stormen bånskrattar fortfarande i våra öron. Det låter nästan så här: Jag är hår, jag är här! Alltid bråkig och tvär, O, Mathilde, din konsert Gick i putten, ma choro, Och hr Leufstedt han svär: Läseriet det är Just en dålig affär. .! För honnörens skull traska vi gatan framåt ända fram till Gumpertst. d. hörn, men slutligen blir det allttör påkostande att måloch planlöst eller planoch mållöst ensam larfva omkring i den upprörda naturen hvartöre vi åter uppsöka sällskapslitvets lugna hamn. Förfärlig blef natten liksom aftonen varit det och nog skickades mången medlidandets suck från dem, som i den varma bädden låge vakna och hörde stormen rastlöst sjunga sin bemska sång derute, till de beklagansvärda, hvilka samtidigt ute på hafvet kämpade för sitt lif. ..! Ea större oreda i jernvägsförhållandena bar ingen snöyra i vårt land förut åstadkommit. Fyra dagar utan ineller utländsk post! Och detta i en affärsstad eådan som Göteborg, till på köpet. Nu äro emellertid vedermödorna öfverständna, nyhetsoch korrespondensatrömmen flyter åter jemn som förr genom samhället, tidningsredaktienerna arbeta sig igenom laviner af den periodiska pressens alster och affärsmännen få ta nätterna till hjelp för att kunna prompt och ackurat expediera alla ingångna order. Men vintern fortfar, G. S. K. jublar och ser glad ut, under det att väderleksspåmännea rynka pannorna och mumla i sina skägg: Vänta bara, det här få vi nog igen i JuliMed eså igen mena de välvisa utan tvifvel att firman Slask Tö vid jultiden ämnar aflägga sin visit härstädes. Skulle de värde herrarne till stöd för sina orakelspråk vilja komma fram med bondprsktikans utnötta: När Anders braskar, så slaskar Jul! så svara vi dertill att Ågamla märken står sig ej längre, hvilket vi åter kunna bevisa dermed att Anders nu två år å rad Åbraskat(d. v. s. medfört vinter och frost) men att vi det oaktadt både 1869 och 1870 kunde glädja oss åt en uppfriskande Julvinter. Noga räknadt är det verkligen en smula obarmhertigt att på det här vieet sitta och glädja sig åt en kall och bister Jul, när man känner till huru svårt en god brasa och en värmande måltid ha att hitta till armodets koja. Men vi tå trösta oss i hoppet om, att den trälande broder Fattigman, åtminstone i de dagarne, ej blir alldeles bortglömd af sin lyckligare lottade broder Rikeman. Vintern är här, men lyckligtvis behöfva derföre ej affärerna ligga nere, ty sjöfarten är obehindrad och, i förhållande till årstiden, mycket lifiig. Det är en ganska egendomlig tafla som utbreder sig för åskådaren, då han gör en morgontur ner åt Skeppsbron. Himlen är klar och hög, skiftande i violett, vintersolen upplyser hvar minsta detalj af det lifliga eceneriet. Röken stiger lodrätt upp från fabriksoch ångbåtsskorstenar, ty oaktadt ett isbälte bildat sig omkring stränderna är dock sjeltva elfven fri och både små och stora ångbåtar korsa hvarandra, liksom med ett visst törakt svansande förbi några seglare, som med slappa dukar söka arbeta sig ut på revieret; der ligger en stor pråm fastfrusen i OA BB mm M ee Ft Me hire i: :O———— tr KL — —