Göteborgsposten – 8 december 1871, sida 2

— Jag tror ej att jag skulle behöfva befara on sådan. — Måhända icke; men man måste äfven fästa afseende vid er bror i denna sak. Tror ni att det skulle vara angenämt för honom att veta att hans nöd framställdes för en sådan — för en svåger som han aldrig sett? — Jag vet ej, sade Clarissa tankfullt; jag trodde att han skulle bli glad om någon hjelpsam hand ville rycka honom ur svårigheterna. Det skulle glädja mig mycket att få dessa rysliga skulder betalda, att se honom förhjelpt tillbaka på sin rätta plats i verlden. — Min bästa mrs Granger, det är bäst att ej tänka derpå. Det finnes ett slags moras ur hvilket en man aldrig kan ryckes. Jag tror att er bror sjunkit ner i en region, från hvilken en man sällan tycker om att stiga upp. Den som kommit ner i en sådan region förlorar smaken för luften i de högre, som han till och med knappt kan inaudas. Nej, på min ära, jag skulle ej vilja försöka att återupprätta honom; åtminstone ej genom mr Grangers frikostighet. — Om jag blott kunde få se honom, sade Clarissa sorgset. — Jag tviflar på att han skulle vilja komma till England ens för lyckan af att få ee er. Om ni voro i Paris nu, tror jag att saken skulle kunna arrangeras. Vi skulle anordna ett möte. Men jag är nästan öfvertygad om att er bror ej skulle vilja gifva sig tillkänna för mr Granger eller möta er far. Emellan er bror och er far är det en dödlig fiendskap, och jag anser det ganska sannolikt att mr Lovel gjort er man afvogt stämd mot sin son. Clarissa var nödsakad att medgifra sannolikheten häraf. Mer än en gång hade hon vågat tala om sin bror med Daniel Granger och hvarje gång hade hon genast kunnat märka att hennes man hyste någon fast stadgad åsigt om Austin och var böjd att anse hennes körlek till honom såsom en älskvärd svaghet hvilken alldeles icke borde uppmuntras,