Göteborgsposten – 8 december 1871, sida 2

—— — — — —— pade han sig och sin familj på ett franskt fartyg, destineradt till Havre, och begaf sig från kistuämnde stad direkte till Paris, der han, efter hvad han sade, funnit det lätt nog att få sysselsättning för sin pensel. Jog sifver några lektioner, sade han, soch arbetar åt en köpman; på det sättet lyckas vi att draga oss fram. Vi äta middag hvarje deg och jag har äfven en snygg rock att kläda mig i, fastän j.g nu ej har den på mig. Jag tillåter mig endet att bära den då jag gifver mina lektioner. Det är ur hand och i mun; om jag skulle bli sjuk, måste min hustru och barnen svälta ihjel. — Min arme bror! Sade ni honom att jag var rik, att jag kunde hjelpa honom? — Ja, svarade mr Fairfax med omisskännelig bitterhet i tonen, jag sade honom att ni var gift med den rike mr Granger. . — Huru kan jag bäst bistå honom? frågade Clarissa ifrigt. Allt hvad jag eger står till hans disposition. Jag kan gifva honom tre eller fyra hundra pund om året. Jag har femhundra pund till mitt eget förfogande och behöfver ej använda mer än hundra. Jag har varit något öfverdådig sedan mitt giftermål och har ej mycket penningar för tillfället, men jag skall spara hädanefter och behöfver blott bedja mr Granger hjelpa min bror. — Om ni vill nedlåta er att akta på mitt råd, så skall ni ej göra någonting sådant. Äfven min ringa kännedom om er brors karakter är tillräcklig för att göra mig fullkomligt viss om att en vädjan till mr Granger är det sista som bör försökas i detta fall. — Men hvarföre det? Min man är en af de ädelmodigaste män i verlden, tror jag. — Mot er, kanhända; det är helt naturligt. För en så rik man som mr Granger äro ett par tusen pund mer eller mindre visserligen ej värda afseende; men i ett fall der en princip eller fördom står på spel, är en sådan man som han i stånd att utan förbarmande tillknyta sin börs. Ni skulle väl ej vilje utsätta er för risken af en vägran?